Witting, Örnulf

f. 17.11.1938

d. 9.1.2018

Örnulf ”Bore” Witting är borta, bruten av en svår sjukdom. En älskad make, far, morfar, farfar, svärfar och kollega har gått ut tiden.

Örnulf Helge Leander Witting föddes 17.11.1938 i dåtida Gamlakarleby och skulle ha fyllt 80 år i höst. Ungdomstiden tillbringade han på jordbruket på Storträsk tillsammans med sina föräldrar och syskon. Han tog studenten 1957 i Gamlakarleby svenska samlyceum och blev AFM i mjölkhushållning och mejeriteknik från Helsingfors Universitet 1963. Örnulf gifte sig med Sirkka 1962 och de fick barnen Teresa, Örn och Britt-Marie.

Örnulf Witting var föregångare, välkänd och omtyckt arbetskollega i mejeribranschen. Han levde med mjölken i princip hela sitt yrkesverksamma liv. Hans kunskap om mjölken och ostframställningen var ovärderlig, vilket framkommer i de olika uppdrag som han hade under sin 39-åriga yrkeskarriär. Örnulf var direktör inom Enigheten, Mejericentralen i Vörå och Mejeriandelslaget Milka. Han var verksamhetsledare för Finlands Svenska Mejeriförbund och verkställande direktör för Malakta Ab. I Österbottens Agronomer var Örnulf både styrelsemedlem och ordförande. Dessutom undervisade han blivande mejerister både på svenska och finska i 16 år.

Han var även aktiv i Vörå kommunfullmäktige och Vörå Rotaryklubb. Därutöver var han bland annat mångårig förvaltningsmedlem i Pensions Varma, styrelsemedlem i Foodwest och viceordförande i Finlands Svenska Andelsförbund med mera.

Örnulf var en flitig skribent och fotograf. Han var redaktör och skribent för Mejeritidskriften för Finlands svenskbygd från 1964 fram till sin pensionering 2003. Där Örnulf fanns, där fanns även hans kamera. Idag finns hans foton från mejeritillställningar och resor i riksarkivet i Vasa. Örnulf hann medverka med material till Milkahistoriken 1980-2014 som är under arbete.

I början på 1960-talet vadade Örnulf i snön tillsammans med andra gubbar i 25 graders kyla i Vörå Kaitsor för att söka efter platsen där Kärningscentralen senare byggdes.

Ostar och produktutveckling var Örnulfs hjärtesak. Otaliga är de ostar och produkter som han varit med och utvecklat, bland annat Mustapekka, Revontuli, Kaitsor edam, ekoprodukter och Enilett.

Örnulf var en snäll människa och ville aldrig någon illa. Hans ”Kokkolahumor”, glada och mjuka röst gjorde att man aldrig kunde bli arg på honom. Då sommaren kom och vi fick se honom komma med Saaben, bruna portföljen och ljusa sommarhatten till jobbet, då visste vi att han njöt. Att ta fram pipan, knacka den mot askkoppen och sätta sig bakom skrivbordet var en daglig rutin för honom så länge man fick röka inomhus.

Det som Örnulf inte tyckte om och man såg hur han led, var då direktörsgruppen tagit beslut om uppsägningar och permitteringar som han skulle verkställa. Det kunde ta länge innan han fick det gjort, för han ville inte såra någon i personalen. Örnulf kom aldrig till ett möte oförberedd. Jag har aldrig sett någon annan förbereda sig så väl inför direktörsmöten som han gjorde och allt var nedskrivet. Han var redo för alla situationer och vändningar som ett möte kunde ta.

Örnulfs hembygdskunskap var omfattande och hans sociala nätverk var stort. Han kände näst intill alla som varit förtroendevalda eller jobbat inom mejeribranschen i Svenskfinland under 50 år. Detta kom väl till pass då mejeriet i Kaitsor 2014 skulle tömmas, och en stor mängd porträtt av förtroendevalda och direktörer skulle överlåtas till de porträtterades anhöriga. För mig var en del av dessa män helt obekanta och då de flesta dessutom var av lite äldre årsmodell så behövde jag hjälp av Örnulf. Han inte bara kände igen dem utan han visste också all historia om personerna oberoende om de var från södra Finland eller Österbotten. Samtliga porträtt kom lyckligt fram till de anhöriga.

För förtroendevalda och arbetskolleger i hela Svenskfinland var Enighetens årliga sommarmöte med prisutdelningar en väntad och omtyckt avkoppling från vardagen. Örnulf var självklar programledare och han avslutade varje tillställning med uttrycket ”Mejerifolk - världens bästa folk” och ett fyrfaldigt leve. Det uttrycket tillhörde Örnulf och ingen kunde göra det bättre än han. Personligen kände jag Örnulf ”Bore” från 1987 fram till hans bortgång som en kunnig arbetskollega och god vän som alltid hade tid att lyssna. Han pensionerades 2003 och året 2004 blev han hedersmedlem i Finlands Ostberedarförening.

Efter pensioneringen sysselsatte han sig bland annat med att vara aktiv i Karleby Hembygdsförening, Karleby Ungdomsförenings revy, Operans Vänner, läsa in taltidning för hörselskadade och att påta i trädgården och umgås med familjen. Nu är Örnulf Wittings arbete slutfört. Vi är många som saknar och sörjer dig ”Bore”.

Ann-Charlott Kjerp

Arbetskollega under Enighetens och Mejeriandelslaget Milkas tid