Henrik Zilliacus, grekprofessor och en av Nordens främste humanister I termens äldsta mening, avled den 9 januari 1992 i en ålder av nära 84 år.
Han var son till den uppburne litteraturhistorikern och diktaren Emil Zilliacus, berömd bland annat för sina svenska tolkningar av grekisk tragedi. onen Henrik mottog hemifrån ett för våra förhållanden ovanligt rikt kulturarv. Sina första djupare vetenskapliga impulser fick han emellertid i en krets begåvade historiker som samlades I Helsingfors kring professorn, politikern och diplomaten Herman Gummerus, specialist på antikens Rom. Zilliacus hade böjelse för språkforskning och doktorerade redan som 27-åring (1935) med en filologisk avhandling om det latinska språkets ställning i det grekiska Östrom. Skriften kan betecknas som ett sociolingvistiskt pionjärarbete, vars betydelse visas av att förlaget Hakkert iAmsterdam långt senare (1965) tog initiativ till ett nytryck. Att han här rör sig på gränsmarken mellan socialhistoria och klassisk filologi har att göra med hans studiemiljö. Men detta gränsöverskridande överbyggande kom även i fortsättningen att höra till hans forskarstil. Det var på sitt sätt ett nytt grepp.
Hans vidare speciminationsarbeten gällde dels sengrekiskt språkbruk - ett av dem skrev han på latin – dels papyrologi. Under vistelser i Tyskland och England hade hans intresse väckts för papyrusforskningen, och han blev snart en erkänd specialist på detta svårbehärskade gebit, länge den enda i Finland. Ett annat specialområde var Bysans. I mars 1944 utnämndes han till den ordinarie professuren i grekisk litteratur vid HelsingforsUniversitetet, som han sedan innehade i över trettio år.
Som forskare , lärare och människa karaktäriserades Henrik Zilliacus av en milt reserverad hållning, en skepsis beträffande både känslosvall och abstrakt spekulation, en textcentrerad strävan att utröna "wie es eigentlich gewesen". Han satte värde på precision och dokumentation: han var till naturen filolog. Men han var inte osällskaplig, han besatt både humor och stil, och han hade lätt för pregnanta . I studentlivet hade han gjort karriär. Senare mottog han förtroendeuppdrag i allmänkulturella sammanhang, dock utan att söka sig till sådana. Bland annat var han finländsk redaktör vid Nordisk Tidskrift 1944-45. Han ledde från början den stipendiekommitte för Finland, som tillsattes av Letterstedtska föreningen 1971. Östra Finlands nation stod honom alltid nära, och han var länge dess inspektor.
Henrik Zilliacus framhävde inte sig själv. Hans insats som akademisk lärare var det oaktat utomordentligt mångsidig och viktig. Hans högt uppskattade föreläsningar och seminarier vitaliserade inte bara antikforskningen i tidigare oanade mått. De drog till sig studenter och graduerade från andra områden, teologer, orientalister, medievalister, filosofer , esteter, litteraturvetare, lingvister och andra - i den mån dessa gjorde sigbesväret att lära sig grekiska.
Åren 1956-59 verkade han som första direktör för Finlands nyorganiserade Rominstitut och lade då grunden till den berömmelse som "denfinländska skolans" inskriftsforskning och socialhistoriska namnforskning sedermera fått. På 1970-talet skolade han en arbetsgrupp för papyrologi,som snart gjorde sig internationellt bekant. Och hos många andra kom hans inspirerande fria men dock krävande undervisning att sätta beståendespår, också där hans elever sedan gått sina egna vägar.
Bland Zilliacus andra verksamheter kan nämnas utgivandet av J .L. Runebergs latinska skrifter (1969, 1972). Som essäist var han produktiv särskiltunder sina emeritusår. Sedan början av 1980-talet hann han publicera inte mindre än fem essä-samlingar på svenska om livet i antiken från homerisk till bysantinsk tid, den sista så sent som på hösten 1991. Deras kultiverade klara stil och mänskliga blick har fått många beundrare. Papyrusforskning har han presenterat för svenska och finska läsare (1946, 1974). På äldre dar fick han tillsammans med sin bror Benedict återse sin ungdoms Hapenensaari utanför Viborg, och han utgav sedan för privat distribution en vackert illustrerad minnesbok över gården.
Henrik Zilliacus var tryggt medveten om det forna Greklands och Roms bestående närvaro i Europa. Han ville känna igen vår egen mänsklighet i antikens verklighet, även dess mörka sidor. Hans ideal var en variant av ciceronsk "humanitas", en variant där det sociala ansvaret snarare var ettbildnings- och kulturansvar och ett tolerant iakttagande kulturmedvetande, än ett engagemang i vita activa och världsförbättring. Betydelsen av detta slag av humanism hade han aldrig själv anledning att ifrågasätta. Och han har avgörande bidragit till att hålla känslan för en sådan attityd vidliv.
HOLGER THESLEFF