Zilliacus, Kurt

På valborgsmässoaftonen 2008 avled Kurt Zilliacus i sitt hem i Myrbacka i Vanda, drabbad av en hjärtattack. Han blev 80 år gammal och var aktiv in i det sista. Hans frånfälle är en stor förlust för en vid krets av vänner och kolleger här hemma och i de andra nordiska länderna. Så här uttryckte sig en av hans danska vänner när dödsbudet kom: ”Kurre egnede sig nok ikke til at blive en gammel, svagelig mand, så for hans skyld er det måske ikke det værste der kunne hænde. Men sørgeligt er det”.

Kurt Zilliacus arbetade i över sextio års tid med de finlandssvenska ortnamnen och dialekterna. Geografiskt hade hans forskning sin tyngdpunkt i Åboland. Hans sista stora arbete var Forska i namn som utkom 2002, och som han privat betecknade som ”texter ur mitt liv”. Artiklarna ger en god belysning av hans livslånga arbete med ortnamnsforskning i alla dess former: insamling, registrering, fältundersökning, grundforskning och praktisk tillämpning vid kartläggning och i namnvårdsarbete. Bokens mest omfattande avsnitt gäller namnteori, ett område där han skapade ett genomtänkt och hållbart teoretiskt underlag för den nordiska namnforskningen. Kurre ville ha ordning och reda i namnvetenskapen – liksom i allt annat.

Han utgav en rad namnvetenskapliga arbeten av bestående värde. I debutverket Ortnamnen i Houtskär (1966) tog han avstånd från den då allmänt rådande mer eller mindre mekaniska lexikaliska analysen av ortnamn; i stället byggde han upp en ny syntaktisk-semantisk klassificering av namnlederna. Arbetet har blivit en klassiker. I Sydfinländska skärgårdsnamn (1968) utsträcktes undersökningen till andra delar av den finländska sydkusten. Ortnamnspublikationer av mer lätttillgänglig art är Skärgårdsnamn (1989) och Orter och namn i ”Finska skären” (1994), där han sammanfattar huvudresultaten av sitt mångåriga utforskande av våra skärgårdsnamn. Växelverkan mellan svenskt och finskt i vårt ortnamnsskick var ett återkommande tema i hans forskning. Han initierade ett projekt om lånenamn längs språkgränserna, skrev själv artiklar i ämnet och inspirerade såväl svenska som finska forskare att arbeta vidare på egen hand. Han tog också initiativet till en socioonomastisk undersökning av folks ortnamnskunskap. Där var han 1970 långt före sin tid. Som pensionär redigerade han bland annat ett Namnledslexikon, som blev klart 1999 och numera föreligger också som webbpublikation. Arbetet bygger på ortnamnsarkivets samlade material av ca 300 000 registerkort, som han systematiskt arbetade sig igenom från A till Ö.

Kurt Zilliacus inledde sin forskarbana som dialektolog. Redan som ung student knöts han till Svenska litteratursällskapets Folkkultursarkiv, där han blev ordinarie dialektarkivarie 1954. Arbetsuppgifterna var mångahanda: han byggde upp nätet av ortsmeddelare, utarbetade frågebrev och ordnade upp och katalogiserade samlingarna. Under somrarna var han ute på fältarbete för att teckna upp ortnamn och dialekt, framförallt i den åboländska skärgården. Inom det dåtida stora dialektgeografiska projektet svarade han för fältarbetet i södra Finland, som han somrarna 1948–51 per cykel genomkorsade från Eckerö i väster till Pyttis i öster. Han skrev sedan sin kandidatavhandling om Kimitodialektens ljudlära. Hans största insats som dialektupptecknare var djupundersökningen av dialekten i Houtskär, där han arbetade på heltid under femton månader 1957–58. Han tecknade också upp ortnamnen i kommunen, vilket småningom ledde till att namnforskningen blev ett förstahandsintresse för honom. I det populärvetenskapliga arbetet Åboländska (1992) fick han långt senare tillfälle att återkomma till de åboländska dialekterna. Boken bygger på de iakttagelser som han under fyrtio års forskningsfärder hade gjort om de olika dialekterna: han beskriver de enskilda målen och försöker att med ledning av de dialektgeografiska förhållandena lämna ett bidrag till diskussionen om hur skärgården en gång fick sin befolkning.

Bland sina nordiska forskarkolleger var Kurt Zilliacus känd inte bara som namnteoretiker utan i högsta grad också som praktiker, nämligen som skeppare på Svenska litteratursällskapets forskningsbåt Rödan. Rödan genomförde ett hundratal ortnamns- och dialektexpeditioner inom triangeln Kotka–Eckerö–Raumo, men den f.d. laxbåten var samtidigt också en flytande namnvetenskaplig akademi. Här har flera av de ledande nordiska namnforskarna fått en grundläggande utbildning, med praktiskt åskådningsmaterial inom närmaste räckhåll. Ombord på Rödan hade Kurre också möjligheter att utveckla sina rika talanger som sällskapsmänniska. Han var den naturliga mittpunkten i sällskapet, mån om besättningens välbefinnande, outtröttligt slagfärdig och ordlekande – men alltid intellektuellt skärpt, sunt skeptisk och kritisk. Också i byhamnarna var Rödan och dess kapten välsedda gäster. Under sitt livslånga sjö- och skärgårdsliv hade Kurre blivit förtrogen med skärgården, skärgårdskulturen och skärgårdsborna. Hans förhållande till byborna var därför okonstlat och naturligt, vare sig de var informanter eller gäster ombord.

Alla trivdes i Kurres sällskap. Under sina sista år citerade Kurre ibland schlagertexten ”en gång jag seglar i hamn”, som han gärna ville ge en djupare mening. Forskningsbåten Rödan gjorde sin sista seglats för länge sedan. Nu har också dess kapten seglat i hamn.

Kurt Zilliacus föddes i Åbo 21.7.1927. Familjen flyttade till Helsingfors 1940, där han blev student 1945, fil.kand. 1953 och fil.lic. 1965. Han tjänstgjorde som dialektarkivarie vid Folkkultursarkivet 1954–66 och som namnarkivarie 1966– 76, varefter han blev byråchef vid byrån för svenska språket inom Forskningscentralen för de inhemska språken. Han avgick med pension 1992. Kurt Zilliacus var gift med Ebba Pettersson (1930–97). Hans närmaste anhöriga är dottern Henrika och sonen Johan med familjer.

PETER SLOTTE