Zilliacus, Lars

f. 19.6.1912

d. 28.2.2005

Åbo var blå­vitt av flaggor i topp den sista februa­ri 2005, men Finska Hushåll­ningssällska­pets flaggor sänktes snart på halvstång, hedrande Lars Zilliacus, som hade dött på natten. Lars Zillia­cus var född den 19 juni 1912 och blev 92 år gammal – nästan sextio av dem ägna­de han åt sitt ”Sällskap”.

Från år 1948 till 1975 var han dess sek­retera­re. Under efterkrigsåren hade den som ledde FHS många krävande uppgif­ter. Det var snabbkoloni­sationens tid, lantbrukets problem var helt andra än i dag och de måste lösas så som det akuta läget krävde då, ibland på sätt som man suckar över nu.

Men Lars Zilliacus hade också mycket positivt att se tillbaka på. Till ”bravaderna” räknade han den räddningsoperation som genomfördes år 1950, då FHS hus vid Tavastgatan vacklade på sin lerbädd.

Hushållningssällskapet var först i Åbo med att pröva den här helt okända pål­ningsmetoden, och så räd­dade man sitt hus.

Lars Zilliacus var en handlingens man, men också en hängiven fors­kare. Den sidan av honom dominerade hans trettio aktiva pensionärsår. Det var under dem han gjorde forskningen en tjänst med sina ledtrådar till det snå­riga FHS-arkivet. Dettas äldsta del överfördes 1976 till Akademibibliotekets handskriftsavdelning, och där gnodde han glatt och oavlönat år efter år. ”Mitt livselixir”, sade han själv. Resultatet blev ett 30-tal stencilerade häften med forskningsuppslag, långt ifrån knastertorrt servera­de, och han fick uppleva att hans häften blev böcker, fyra band klara och ett dubbelband på kommande. Åbo Akademi har också visat sin uppskattning med en medalj, och år 2003 kom ett pris från Svenska litteratursällskapet.

Känner man Lars Zilliacus enbart från hans sena decennier kan det hända att man undrar varför en så kulturhistoriskt inriktad person startade som agro­nom och år 1955 trappa­de upp till agronomie och forstlicentiat. Anlag åt det hållet fanns, men det hör till att han var född på Ka­relska näset och var tänkt att överta en gård där.

I stället blev han lärare, först vid Ålands lantman­naskola 1936–45 och sedan vid Västankvarn, där han också var förvaltare för Västankvarns gård, sorg­ligt vanskött efter krigsår­en, men i skick igen innan tjänsten på FHS förde fa­miljen till Åbo. Här behövdes Lars Zillia­cus också i direktionen för Högre svenska lantbruksläroverket och för Trädgårdsmästarskolan. ­I Aura trädgårdsvänner var han ivrigt med, och Åbosamfundet hade i hon­om en aktiv medlem.

Långt och välanvänt var Lars Zilliacus liv. Han blev med tiden en av kulturprofilerna i Åbo. Han gjorde aldrig väsen av sig, men spåren av hans flit är många. Han skrev Syd­västra Finlands jordbru­karklubbs 75-årshistorik, och om Vattkast i Korpo har han gjort en grund­lig, icke tryckt utredning. Också annat av hans pen­na existerar.

Lars Zilliacus var en mångfasetterad person. Han var central person vid Hushållningssällskapets 200-årsjubileum år 1997 och under fjolårets Runebergsjubileum gjorde han en strong insats med sitt kristallklara, engageran­de tal.

META TORVALDS