Österblom, Frans

Frans Vilhelm Österblom föddes i Kimito Kyrkoby den 16 september 1870. Det var i ett ljust och lyckligt hem den lilla pilten såg dagen, och i den enkla familjen rådde samklang och frid. Mellan hans fader, timmermannen F. M. Österblom, och hans moder, Erika Österblom f. Lindblom, hade aldrig ett oblidt ord fallit, det var som om fridens tomtar smugit kring det snygga hemmets knutar. På Kyrkobyns grönklädda kullar tumlade den hurtige vackra gossen, och på de solbelysta berghällarna satt han i glädtigt barnasamtal med sina yngre syskon, brodern Karl och lilla syster Edith.
Men småningom blef det skolgång och allvar af, ett allvar som tycktes den kunskapstörstande pilten kärkommet och efterlängtadt. Han inskrefs om hösten 1882 i Wreta folkskola, och det är egentligen från den tiden nedskrifvaren af dessa enkla minnesrader lärde känna gossen med de täta blonda lockarna kring det öppna, tilltalande ansiktet.

Någon egentlig förståelse för sitt ovanliga kunskapsbegär rönte gossen ej af kamrater och lärare under de första åren af sin skolgång, men då i den afgående lärarens ställe den vakne och intelligente läraren Nils Oskar Jansson tillträdde platsen, fick saken en annan vändning. Redan vid de första lektionerna märkte läraren gossens ovanliga begåfning, och Frans Österblom blef därefter nästan en daglig gäst hos sin afhållne lärare, och mellan dem knöts ett trofast vänskapsband för hela lifvet. Lärarens rika boksamling blef ett paradis för gossen, som märkligt nog aldrig deltog i skolkamraternas ystra lekar eller i de upptåg, som vanligen fängsla den växande ungdomen. Nej, fick man i skolan en lekstund, så visste man hvar man skulle träffa gossen. Jo i lärarens rum, med pannan lutad öfver en bok, hvars innehåll öfvergick flertalet af de jämnårigas fattningsförmåga. Där var den efterlängtade platsen för lille Frans, där var hans rika värld och hans nöjens himmel.

Det fanns också mellan elev och lärare ett annat samband än bokens, det var kärleken till trädgård och växter. Då läraren med sina små skolpiltars hjälp begynte bryta sten och rödja det stora skolområdet, var Frans Österblom en af dem, som med sin lilla kärra forslade mylla på bergen, där växter, hvilka nu stå höga och frodiga, småningom planterades. Ja, nu hviskar vinden sällsamma sagor i «Frans Österbloms lönn», som högrest och lummig tronar på den vackra skolgården. Den lilla lönnplantan bar han egenhändigt till skolan och egenhändigt myllade han dess rötter 1 jorden.
Men år och dagar svunno, och Frans växte upp till en käck och hurtig yngling. Han var nu sexton ar, men hvad utveckling, vetande och tankekraft beträffar, kunde han antagas vara en tjuguårig man. Det täta umgänget med den insiktsfulle läraren, hvars gedigna bibliotek gossen till största delen genomläst, riktade hans tankar redan som barn mot högre mål.

Hos Frans Österblom fanns aldrig något af trivialitet. Det enda, kanske mindre sympatiska draget hos honom var en oeftergiflig envishet, som han själf skämtsamt kallade karaktärsstyrka, men som hans vänner helt enkelt benämnde halsstarrighet. Sade han en gång ett nej, se då stod det inte ens i hans närmastes makt att förvandla det till ett ja. Detta underverk kunde blott en enda gång hans lärarinna till allas häpnad åstadkomma. Men då var inte heller den 16:åriga Frans alltför glad. «Det kvinnan vill, vill Gud», mumlade han harmset och gick sin väg. Kunde man däremot med vägande bevis öfvertyga honom om att hans uppfattning var oriktig, så stod han färdig att rätta den. Ett exempel må framdragas. I sina första ynglingaår var Frans en ifrig sportsman, jägare af lust och fröjd. Men då hans lärare en gång under ett samtal framhöll, att djuren hade lika stor rättighet som vi människor att lefva och fröjdas åt lifvet, så sålde gossen sin bössa, och det var inte ens värdt att hädanefter söka förmå honom att deltaga i en jaktfärd.

I augusti år 1887 sökte Frans Österblom inträde 1 Nykarleby seminarium. Han blef, ehuru blott 16 år gammal, på sin lärares särskilda rekommendation där intagen, dock för sin underårighets skull endast som hospitant vid läroverket under det första året: Nu begynte den utvecklande korrespondens, som fördes mellan de två vännerna, den forne läraren och eleven.
Innehållet i dessa bref, som tidt och ofta växlades, trängde alltid in i djupare spörsmål, de blefvo icke som ofta är fallet med bref, dagshändelsernas krönikor, de förde tanken in i nya riktningar, sporrade till intensivare studier och utvecklade icke så litet hans unga efter andlig spis trängtande själ.

Under ferierna var Frans Osterblom en ofta och gärna sedd gäst hos Wreta folkskollärarpersonal, och under mången trifsam stund fördes lifvande samtal i de uppväxande bersåerna. En egendomlighet var att ynglingen med den mångsidiga begåfningen sällan eller aldrig gjorde besök utom den krets, där han så att säga vuxit in. Gentemot främmande, utomstående personer kom en stramhet i de stålgrå ögonen, och hans rika själ slöt sig obevekligt in i ogenomtränglighetens hårda skal. Att umgås med hvem som helst föll honom aldrig in, och förstådd var han som yngling endast af ett fåtal.

Också vid seminariet var han en af de mest intresserade, då det gällde bibliotekets samlingar, och vid sidan af läxorna fann han alltid tid nog att genomläsa det mesta af värde. Ja, det yttrades till och med af lärarne, att Frans Österblom var läroverkets mest framstående elev, och med utmärkt betyg och höga vitsord blef han efter fyraårig kurs från läroverket utdimitterad vid tjugu års ålder. Men nu tillstötte en motgång, som tryckte sin outplånliga prägel af missmod öfver Frans Österbloms hela tillvaro och som i betydlig grad nedstämde hans af naturen glada och hurtiga lynne. Under en nöjesresa i Sverige, som han en sommar 1 sällskap med läraren N. O. Jansson företog, kände han för första gången sin hörsel försvagas. Hans vänner sökte trösta honom; det onda skulle naturligtvis ha sin öfvergång, antog man, det var stundens indisposition, en genom den tröttande fotvandringen ådragen förkylning. Men hoppet bedrog.

Icke ens de skickligaste läkare i hemlandet eller i Danmark, dit han afreste för att söka bot, kunde häfva sjukdomen. Denna olycka, som hans fantasi i hög grad förstorade, ty höjde den talande rösten blott något litet öfver den vanliga nivån, så hörde han godt, denna olycka gjorde honom nästan människoskygg. Sällan såg man honom vid större samlingar, vid möten och festligheter, där tal och diskussioner förekommo. «Hvarför skulle jag komma, jag som ingenting hör», var det vanliga svaret på vänners förebråelser öfver att han uteblef.
Ar 1891 fick Frans Österblom fast anställning som lärare i sin hemkommun i Wästlax by, där han till en början tjänstgjorde i en af sjökaptenen Sjöholm till skola upplåten lokal och sedermera i den vackert belägna nya skollokalen vid skogsbrynet, med utsikt öfver sjön. Det var här, i det fridfulla hemmet, som den unge lärarens håg för skaldskap väcktes, det var här han lyssnade till skogens toner, till vågornas sång och till melodierna från de bevingade fågelskarorna, det var här han undfick sångens vackra gåfva. Ofta rodde han, i sällskap med sin unga hustru, ut på fiskefärder, hvarifrån han med hälsans rodnad på kinderna och ungdomens strålglans i ögonen sent på kvällen återvände.

Han hade år 1897 ingått äktenskap med en af sina forna elever, den 18:åriga Jenny Mattsson, ett äktenskap, som under den tioåriga samvaron aldrig stördes af ett missljud. Sitt lilla hem, i den vackra skolbyggnaden, inredde Frans Österblom harmoniskt.
Hos sin barndomslärare O. Jansson hade han från tidiga år lärt sig att älska och vörda de hänsofna förfädernas seder och bruk, lärt sig att med beundran omfatta allt som tillhört dem: husgeråd, möbel, prydnader, allt som i lifvet utgjort deras fröjd och trefnad.
Dels insamlade han själf, dels hjälpte honom den forne läraren att anskaffa ett större parti möbel till det ljusa soliga hemmet. Denna gamla, ofta illa medfarna möbel restaurerades med skicklig hand af hans yngre broder, träskulptören Karl Österblom.

Men äfven hos Frans Österblom själf fanns, bland hans mångsidiga begåfning, ovanliga anlag för träslöjd, och det dröjde ej länge förrän han, efter antikt mönster, förfärdigade ett helt rummöblemang. Om den unge läraren kände sig fäst vid alla sina om forntida minnen vittnande möbler, så var dock bokskåpet med dess så högt värderade innehåll honom kärast. Ja, det kunde hända, att då den unge mannen tankfull vandrade fram och åter öfver golfvet i sitt rum, han plötsligt stannade framför bokskåpet, öppnade dess dörr och betraktade med strålande ögon dessa stumma, men dock så talande vänner. Han kunde t.o.m. i ett obevakadt ögonblick smeksamt stryka någon af de guldglänsande bokryggarna i den för en man med så begränsade tillgångar ovanligt rika boksamlingen.

Den litteratur Frans Österblom under årens lopp samlat, bestod för det mesta af rent vetenskapliga arbeten, men då under tidens lopp hans skaldeådra tillväxte, så ökades boksamlingen med skönlitteratur och synnerligast skaldeverk af tidens förnämsta och mest framstående förmågor. Den intimaste umgängeskretsen kände väl långt tidigare Frans Österbloms förmåga att göra vers, då han ganska ofta af Kimito Ungdomsförening, som han trofast tillhört i föreningens mot- och medgång, i dess svåra kriser och soliga stunder, anlitats som skapare af prologer eller tillfällighetsdikter vid festliga tillfällen eller vid föreningsmöten.

År 1900 utgaf Frans Österblom sin första diktsamling, från hvilken en fläkt af barrdoft och friskhet slog läsaren till mötes. De som i hans hemtrakt hörde honom, som kände hans redbara natur, hans ärlighet och hans själfständiga väsen, förstodo alltför väl att hvarje skymt af medveten efterhärmning var honom främmande. Men att en slående likhet en och annan gång mellan hans och någon annan skalds tankealster förefanns, kunde lätt förklaras. Frans Österblorn var begåfvad med ett snart sagt enastående godt minne; han läste otroligt mycket, och då han i det lästa återfann tankar och synpunkter i hans städse arbetande hjärna, sammansmälte han så helt med författaren af det lästa, fann hos honom en så liflig genklang af egna känslor och intryck, att sammansmältningen omedvetet alstrade en liknande form. Men icke sällan röjde sig själfständigheten äfven i hans toner, af hvilkas stämning den läsande ofta kände sig manad att mera närma sig, mera verka och arbeta för de förbisedda och undanskymda, till hvilka hans lyras strängar gåfvo sina starkaste toner. Det låg något rörande i hans kärlek till hembygden och till det folk, ur hvars led äfven han framgått:

«Nu är jag nöjd att lefva och dö som en larf i skuggan under björken och alen,
och hjälpa mina fränder vid hacka och harf att hämta litet sol ned i dalen».

Hans första diktsamling vann ej enbart vänner och förståelse, från många håll fälldes hårda domar. Men om den unge författaren också, som naturligt var, kände sig sårad af omildheten, så lät han sig ej nedtryckas, utan byggde fast och säkert den bro, som småningom skulle leda hans poesi till alla för skaldekonsten intresserades känslor. Och följande en af våra finkänsligaste äldre skalders råd och vänliga uppmaning att ej låta modet sjunka, utgaf Frans Österblom år 1904 sin andra diktsamling.
Dessa nya toner väckte anklang i än vidare kretsar, och Frans Österbloms namn blef kändt och aktadt, det blef snart en hel skara som fylkade sig kring hans sångarfana. Ofta skönjdes hans flitiga penna i tidskrifter, i julblad, i festblad och icke sällan i Kimito Ungdomsförenings lilla handskrifna tidning «Ljusglimten», där de spirituellaste bitarna alltid röjde sitt ursprung och enhvar, äfven om stycket saknade signatur, lätt igenkände de friska fläktarna från skogar och lundar i Wästlax.

Den sista lustfärd Frans Österblom företog gällde till sång- och musikfesten i Helsingfors förliden vår, dit hans unga hustru och de två små barnen, Saga och Frey Viking, åtföljde honom. Familjeomkostnaderna voro redan alltför dryga, för att den knappt tillmätta lärarlönen kunde lämna öfverskott till alltför dyrbara och rikliga bokuppköp. Men på återvägen berättade han leende för vänner på båten, hur intressant det emellertid var att stanna utanför de af böcker prunkande bokhandelsfönsterna och sola sig i anblicken af dessa härliga tankeverk. Ibland blef frestelsen alltför stor, den lockade att träda in, och under det man köpte ex af böckerna kunde man skåda, beundra och glädja sig vid åsynen af de tusende. 
Sällan får man se en varmare vän till litteratur och skaldeverk än Frans Österblom. Ja, kom han på ett besök till sina vänner, visst var det till böckerna i skåpet eller på bordet han först ställde sina steg för att forska om något nytt af värde tillkommit sen hans sista besök.

Till den forne läraren N. O. Janssons många tusen böcker var han en gammal bekant, och skollärarebibliotekets gedigna verk anlitade han flitigt. Det var som hade han velat skynda att ösa ur vishetens brunnar, skynda att tillegna sig allt det, som ett kort lif kunde medhinna. Icke så få stycken i det senare dikthäftet vittna om, att den unge skalden blifvit en mera utpräglad vänsterman, att hans sång tagit sig an dem han ansåg förorättade och att en skärande, kanske stundom någon bitter ton smög in i lyrans slag. Men disharmonin var nästan omärklig, och snart klang tonen åter hel och harmonisk. Nu hvilar den förstummad i döden.

«Mitt hjärta fylls af skräck och mitt sinne blir tungt, skall allt, som älskar lifvet, allt vackert och ungt förkväfvas och dö i torp och gårdar?
Det kvider och det klagar i djupet af min själ: där varslas om att allting skall frysa ihjäl, hur troget man än lifsvärmen vårdar».

Var det en varsel eller var det en slump? Några dagar före sin död kom Frans Österblom med hela sin familj till den plats, som från barndomsdagarna var honom så kär, till Wreta folkskola för att under ett par dygn gästa sin barndomslärare. Det blef dagar af glädje, samtal om det flydda och det närvarande, en lång påhälsning i bokskåp och museum samt ett intresseradt besök i stugan från 1700 talet.
Det blef spatserturer öfver sandgångarna i trädgården och varma blickar på träd och blommor, ty vid sin skola i Wästlax hade Frans Österblom med stor kärlek till det sköna också med sina skolpiltars hjälp anlagt en liten trädgård, som var hans fröjd och sommarhvila.

Några dagar därefter nådde oss budskapet om hans plötsliga död. Den 29 juni vid middagstiden, då Frans Österblom satt vid skrifbordet i sitt rum betraktande de af elektricitet laddade molnens prakt, träffades han af blixten och ljöt en ögonblicklig död.
Han lefde i harmoni och dog i skönhet. Vid hans graf stod en gråtande människoskara, och blommors offerprakt egnades hans stoft från när och fjärran.

P.A.