F. 22.11.1937
D. 26.8.2002
Henrik Österholm föddes i Jakobstad den 22 november 1937 och där bodde han till sin bortgång den 26.8.2002. Men hans många intressen och engagemang innebar ett ständigt pendlande mellan hemstaden, Vasa, Helsingfors, Åbo och Stockholm, Henrik var glaciärgeolog med Spetsbergen som specialintresse. Sin forskning utförde han vid naturgeografiska institutionen i Stockholm där han också doktorerade. Vardagsgärningen utförde han som lärare i geografi och lärarutbildare vid PF i Vasa. Bäst trivdes han när han tog med sina studerande på lägerskolor och exkursioner. Sitt starka naturintresse bar han med sig från barnsben och miljöengagemanget väcktes på 1960-talet i umgänget med forskarkolleger i Stockholm.
Vid sidan av arbete och forskning var Henrik Österholm ideellt engagerad i många verksamheter, ordförande i Jakobstadsnejdens Natur, styrelsemedlem i Nordenskiöldsamfundet och i Skärgårdsinstitutet vid Åbo Akademi och tidskriften Skärgård och medlem i Nya Argus redaktionsråd. Hans ideella arbete kom ändå att domineras av hans insats för Natur och Miljö.
År 1973 valdes Henrik in i Natur och Miljös styrelse. Hans speciella intressen var skog, myr, skärgård och allt som doftar vatten. År 1978 blev han NoM:s ordförande och det var han ända till 1992, året för FN:s toppmöte om miljö och utveckling i Rio. Fram till år 2002 var han ordförande för Skärgårdsfondens förvaltningsråd.
Under sin tid som ordförande lade han vikt vid att förbundet hade en genomtänkt ideologi, ”en linje som håller så att man vet vart man strävar”. Henrik var den första att föra ut det budskap som NoM stod för. Han skrev otaliga debattartiklar i dagstidningar och tidskrifter och han klev gärna upp i talarstolen eller fattade mikrofonen på möten och seminarier. Han hade den goda lärarens förmåga att sätta in saker i ett större sammanhang, något som ofta behövdes till exempel när kampen om de österbottniska älvarna mellan naturskyddet och dåvarande Vattenstyrelsen och kraftbolagen gick som hetast. Hans omfattande kontaktnät och lokalkännedom gällde inte bara Österbotten, som var hans hembygd, utan hela Svenskfinland och därtill ”maktens korridorer” i huvudstaden, som han besökte för att kunna påverka.
Henrik Österholm påminde ofta om att det inte räcker att arbeta med hjärnan, vi måste arbeta med hjärtat också. Den finländska naturen ger mänskorna en identitet och hemkänsla. Hur många av våra stora konstnärer och författare har inspirerats av kalhyggen och tallplanteringar, utdikade myrar eller fjättrade forsar? Själv uttryckte Henrik sina tankar och visioner i tal och skrift, men han fann en stor glädje i att lyssna på musik och klassisk opera hörde till i hans favoriter.
Henrik Österholn var oerhört anspråkslös för egen del och generös mot andra. Jag hade förmånen att få samarbeta med honom under mer än tjugo år inom Natur och Miljö. Det är min fasta övertygelse att den värld vi lever i skulle behöva många flera av hans slag.
ULRICA CRONSTRÖM