Österholm, John

Den 16 november 1960 var en sorgedag för det svenska Finland. Då avled efter en längre tids med tålamod och behärskning buren ohälsa skolrådet John Österholm, som efter ett av kamp och möda men också av brinnande idealitet och ständigt förnyad framåtanda präglat livsverk gjort sig förtjänt av en plats bland svenskfolkets hövdingar.

John Österholm föddes den 5 oktober 1882 och var följaktligen vid sin död något över 78 år gammal. Hans födelsestad var Ekenäs, något som han aldrig under sin levnad skulle glömma. En stor del av sitt livs- verk utförde han i anknytning till hemstaden, som medarbetare i den där utkommande tidningen Västra Nyland, som ofta - inte minst i nordisk press - citerades såsom »John Österholms organ». Han var bland mycket annat den borne journalisten. Hans snabba tanke, hans klara omdöme, hans säkra stilkonst, hans djupa människokunskap gjorde honom som skapt till ledarförfattare i ett av Svensk-Finlands ledande organ. Det var också till stor del genom sina artiklar eller i andra idningar avtryckta utdrag ur dem, som John Österholm kunde nå så vida kretsar och påverka opinionen bland dem. Och det var betecknande både för hans resning inom finländsk journalistik och för hans närmaste medarbetares respekt inför hans gärning, att Västra Nyland lät sin hyllning vid John Österholms bortgång ta formen av en räcka citat ur hans egna artiklar under fyra decennier. De gav tillsammans en märklig bild av en sällsynt enhetlig livsåskådning, en konsekvent vakthållning kring höga mänskliga ideal, som John Österholm blev trogen intill döden.

Det är tänkvärt för Svenska folkskolans vänners medlemmar och gynnare att John Österholm, som vid sin död framstod som den främste av svenskfolkets ledare, grundade och fullföljde hela sin mannagärning i folkbildningens tecken. Han blev student år 1902 och ägnade sig därefter åt universitetsstudier under tre år framåt. Men den akademiska stugan blev honom för trång, han längtade ut till det öppna fältet, som då stod vida mera oplöjt än nu och som väntade livgivande sådd. I likhet med många andra unga akademiker från denna tid gav han sig folkbildningsarbetet i våld och antog lärartjänsten vid den nyligen startade folkhögskolan i Kuggom, numera Östra Nylands folkhögskola, år 1906. Två år senare var han dess föreståndare, i vilken post han kvarstod till år 1923. 

Den som nedskriver dessa minnesrader kan som en av hans efterträdare intyga betydelsen av det arbete John Österholm nedlade i östra Nyland och vidden av den hängivenhet, som denna landsändas befolkning ägnade honom för all den omsorg, den möda och all den fina mänskliga förståelse för dess behov som han under sin tid som folkhögskolföreståndare visade den. Skolans ställning i den östnyländska bygdens bildningsliv grundmurades, Pernå fiskarskola tillskapades som en avdelning inom dess ram och en ström av moderna ideer, inhämtade under föreståndarens studieresor både i de nordiska grannländerna och nere på den europeiska kontinenten, flödade ut över skola och bygd.

Det som hade drivit ut John Österholm och hans kamrater ur studerkammaren var dels ett intresse for folkbildning överhuvudtaget, dels ett patriotiskt tvång att vinna alla medborgare för samverkan i laglighets- och senare frihetskampen. I båda tog John Österholm verksamt del. Den senare tvang honom jämte andra östnyländska skyddskårister till flykt över Finska vikens isar till Estland, men han återvände i frigörelsens stund och hade då på grund av sin starka förankring i både västra och östra Nyland i enlighet med folkviljans utslag en given plats i riksdagen år 1919. Han förblev riksdagsman, först från Nylaμds, sedermera från Helsingfors valkrets ända tills han något före sin död på grund av svikande krafter var tvungen att avsäga sig sitt uppdrag. Riksdagsmannaskapet fordrade småningom hans överflyttning till Helsingfors, men sin anknytning till bildhingsarbetet förlorade han inte. Under åren 1923-50 var han föreståndare för Helsingfors stads arbetarinstitut.

Här har redan sagts, att John Österholm erövrat en plats i vår historia som en av svenskfolkets hövdingar. Detta uppnådde han genom sin politiska gärning som vidgade hans synfält och hans inflytelsesfär över hela det svenska Finland, ja över fosterlandet som helhet. Inte så, att han hade fått eller eftersträvat en post på ärones höjder. Han avvisade tvärtom alltid bestämt tanken på att bli placerad i en regering. Men det var just genom sin personliga frihet och obundenhet, som han nådde sin slutligen obestridda auktoritet. Han kunde och vågade alltid sjunga ut vad rätt och sanning ibjöd.

John Österholms två stora ledstjärnor på hans politiska bana var rätt och frihet. De två lyste alltid fram i de formfulländade anföranden, med vilka han såsom ordförande förde den svenska riksdagsgruppens talan i remissdebatter eller inför Svenska folkpartiets årsmönstringar gav den traditionella politiska överblicken. John Österholm hade tagit till sin uppgift att bära vidare de rättstraditioner, som finlandssvenska statsmän av en något äldre typ med så stor heder tidigare hade förvaltat. Det nya hos honom var att han kunde demokratisera och popularisera dem så att de blev var mans egendom och därför också beroende av var mans ansvar.

I handen på rättens gudinna placerade John Österholm alltid frihetens fackla. Allt av överhetligt tvång och andlig likriktning var för honom en styggelse. Som få har han i det självständiga Finland fört det sanna frisinnets talan. Och han förtröttades aldrig i sin strävan att såsom gammal folkbildare lära sina medmänniskor, att både rätt och frihet aldrig kan betraktas som en nations fasta arvegods, varje generation måste kämpa för att behålla och förkovra dessa dyrbara tillgångar.
Det är omöjligt att inom ramen för en kort minnesruna uppräkna alla de svenska kulturinstitutioner som i en eller annan form åtnjöt förmånen av John Österholms aktiva medverkan eller stöd. Här skall endast med tacksamhet antecknas hans utomordentligt värdefulla arbete som skattmästare i Svenska folkskolans vänner under två decennier, från år 1924 till år 1943. Och ytterligare bör bland många, många andra arbetsuppgifter och hedersuppdrag nämnas hans över fyrtioåriga ordförandeskap i Nylands fiskarförbund, som i egentligaste mening var hans skötebarn.

I uppslagsboken Vem och Vad har John Österholm som sitt särintresse uppgivit: Nylands skärgård. Den har inte rätt känt John Österholm, som inte sett och upplevat honom »inför havets anlete», där han hade förmågan att slänga alla bekymmer överbord och helt hänge sig åt den studentikosa glädje, alltid parad med kravet på spiritualitet och vettighet, som han genom livet bar som ett arv från ungdomen. Med John Österholm förlorade vi inte bara en föregångsman på folkbildningens område och en hövding i vår finlandssvenska politik utan också en för våra breddgrader särpräglad personlighet i sin vänsällhet, sin umgängeskonst och sitt vittfamnande väsen. 

K.E.