Öström, Axel Irenaeus

f. 15.12.1885

d. 23.3.1953

Folkskolläraren Axel Öström avled den 23 mars 1953. Med honom bortgick en av förgrundsgestalterna bland folkskollärarna i Åboland, en av den svenska folkskollärarkårens kunnigaste och mest intresserade medlemmar.

Axel Irenaeus Öström var född på Sandholm i Nagu sydligaste skärgård den 15 december 1885. År 1913 utexaminerades han som folkskollärare från Nykarleby seminarium, varefter han fick anställning som lärare i Saltvik på Åland. År 1915 återvände han emellertid till Åboland, där han till en början verkade som lärare vid Lill-Heikkilä privata svenska folkskola invid Åbo. År 1917 avlade han pedagogexamen. År 1920 erhöll han ordinarie anställning vid de svenska folkskolorna i Åbo och verkade där till sin död, därav över 30 år vid Cygnaeusskolan, vars föreståndare han vid sitt frånfälle var. Under många år var han även ordförande för FSF:s Åbo kretsförening. Här kom bl.a. hans förmåga att lugnt kunna sammanjämka olika åsikter till sin rätt. Han hade en ovanlig kunskapstörst, som han alltid strävade att tillfredsställa.

Det fanns en organisation, som Axel Öström vid sidan av sitt yrke omfattade med ett sällan sport intresse och kärlek, och det var föreningen Svenska Bildningens Vänner. Alltsedan några bemärkta Åbosvenskar år 1921 blåst nytt liv i den gamla föreningen, var Axel Öström en intresserad och hängiven medlem av densamma. Kanske kan man säga, att Svenska Bildningens Vänner var för honom något, där inte blott plikten som svensk bjöd honom att vara med, utan även något, som han omfattade med uppoffrande kärlek, en viktig del av själva hans liv. Detta bevisas bl.a. därav, att han så gott som aldrig saknades vid föreningens möten och tillställningar. Utan stora åthävor, men lugn, klok och vaken, med skalken i ögat var han städse beredd att träda fram, när föreningens bästa tycktes honom fordra det.

Kanske var det just dessa egenskaper som gjorde, att han bättre än mången annan var lämpad att fungera som sekreterare i föreningens musikutskott, vilket han gjorde från år 1927 intill sin död. Denna befattning var nämligen för honom inte enbart en rutinsyssla, utan ett kall. Han levde med i musikutskottets och dess sektioners liv på ett sätt, som är nära nog ofattbart för en utomstående. Här må blott nämnas hur han genom att samla tidningsurklipp och andra uttalanden om Svenska Bildningens Vänner, fotografier med mera, åstadkom ett arkiv, som man gärna ville kalla ett kulturarv till kommande släkten.

Den största förlusten led måhända dock S.B.V:s kör genom A.Ö:s bortgång. Troget satt han från år till år på sin givna plats bland tenorerna. Säkert kunde han som ett barn av »Folksångens generation» icke helt leva med i de moderna körkompositionerna. Men han hade inför ögonen utvecklingens nyckfulla lagar, medveten om att de visor, som framsprungit ur folksjälen, dock var något, som tidens strömningar aldrig förmådde utplåna. När de yngre bland de ofta rätt tunnsådda herrarna i hans stämma anmälde mässfall, var han däremot som en man av gamla stammen punktlig och pålitlig. Genom sin rutin och säkerhet var han en av de bärande krafterna i sin stämma. Med vemod minns S.B.V:s kör de tider, då Axel Öström gav karaktär åt dess tenor.

Genom Axel Öströms bortgång har det svenska kulturarbetet i Åbo och i synnerhet föreningen Svenska Bildningens Vänner gjort en stor och smärtsam förlust. Stor är den krets av kolleger, sångarkamrater och vänner, som med vemod minnes Axel Öström.

U.S.