f. 23.10.1931
d. 28.8.2020
Försvarsmaktens tidigare kommendör, amiral Jan Klenberg avled i en ålder av 88 år. Han gjorde under fredstid en närmast unik och mycket meriterande karriär.
Vi som var elever i Sjökrigsskolan på Sveaborg år 1956 var både imponerade och respektfulla vid åsynen av dåvarande premiärlöjtnanten Klenberg. Han förde då befäl över en av flottans under kriget förvärvade italienska motortorpedbåtar, efter fredsavtalet omdöpta till motorkanonbåtar, Taisto 4.
Den blivande amiralen hade både på fädernet och på mödernet kopplingar till havet. I släkten fanns sjökaptener och därigenom hade han band till Åland. Jan Klenberg talade en felfri svenska.
Ser man till förteckningen av befordringarna ter sig Klenbergs karriär som officer närmast som given, från början regelbunden och utan motgångar.
Marinens befäl har ofta en benägenhet att beteckna perioderna till sjöss och med fartygsbefäl som den mest givande tiden. Klenberg fick förtroendet att föra befäl på snabba båtar som Vasama-klassen, men också minsvepare och en minsvepareskader.
Efter examen från Krigshögskolan 1961 fick officeren alltmer krävande uppdrag. Han ledde Sjökrigsskolan, deltog i försvarsrådets arbete och ledde åren 1974–1977 försvarskurserna (Maanpuolustuskurssit). Uppdraget gav omfattande och bestående kontakter med civilsamhället.
Uppdraget som sekreterare för tre parlamentariska försvarskommittéer breddade också hans kontaktyta och skicklighet att anpassa sig till politikernas sätt att tänka. Jag har erfarenhet av hans diskretion när det gällde ömtåliga frågor om vår försvarspolitik.
Ett litet vapenslag som marinen plågades ofta av resursbrist både beträffande planering av fartygstyper och anskaffningar. Ett steg framåt betydde anskaffningen av snabba sovjetiska robotfartyg (Tuima-klassen). Ett annat framsteg var att vårt försvar kunde länsa reserver från DDR och dess Nationale Volksarmee (NVA).
Klenbergs kungsidé var att förnya utbildningen av manskap. Vår utrikes- och säkerhetspolitiska ledning skulle alltid ha en tränad reserv i beredskap. Efter att ha tjänstgjort som flottans kommendör inledde Klenberg en sex år lång tjänstgöring som chef för Huvudstaben fram till 1990 då han utsågs till försvarsmaktens kommendör, den första sjöofficeren någonsin.
Kommendörstiden var brydsam. Berlinmuren hade fallit 1989 och en anpassning till nya strukturer i Europa blev aktuell och accentuerades av Sovjetunionens upplösning och Tysklands återförening.
Den långa depressionen på 1990-talet naggade försvarets anslagsram i kanterna. Det oaktat fattades år 1992 beslut om anskaffning av amerikanska Hornet F-18-plan. USA hade blivit bekant genom en stipendieperiod vid Harvard.
Som civil fungerade Jan Klenberg som kansler för ordenskapitlet för Frihetskorset. Också andra civila förtroendeuppdrag var aktuella och Klenberg var med sin intellektuella framtoning och omfattande kunskaper även inom internationell politik en uppskattad debattör och paneldeltagare samt föredragshållare.
Hans efterträdare har betecknat Jan Klenberg som en förebild, en korrekt officer med hög moral. I dag instämmer vi med tacksamhet över en förnämlig livsgärning.
Ralf FriBerg
avdankad kaptenlöjtnant