Allardt, Erik
f. 9.8.1925
d. 25.8.2020
Akademiker Erik Allardt har avlidit i en ålder av 95 år. Han var efterkrigstidens mest betydelsefulla och inflytelserika finländska sociolog och en av våra internationellt bäst kända finländska samhällsvetare.
Erik Allardt var 33 år när han 1958 tillträdde en finskspråkig professur i sociologi vid Helsingfors universitet. Allardt blev en förgrundsgestalt i beskrivningen av samhällets brytningsskede. Samma år publicerade han och Yrjö Littunen boken Sociologi . Duon Allardt-Littunen kom att fastställa vad modern sociologi var för många kommande sociologistuderande. Boken användes länge också i de övriga nordiska länderna.
Allardt studerade samhällsstrukturer och motsättningar i samhället, välfärd och etniska minoriteter. Speciellt känd blev hans indelning i välfärdens olika delområden – levnadsnivå, samrelationer och självförverkligande (having, loving, being). Hans undersökningar om välfärdens dimensioner i Norden och om etniska och språkliga minoriteter i Finland och Västeuropa var framstående komparativ forskning. Ett centralt tema för Allardts forskning var spänningen mellan rationalitet och irrationalitet i mänskligt beteende. Detta tema präglar speciellt hans forskning om politisk radikalism.
I sin forskning, och sin samhällsinsats mera allmänt, försökte Allardt förstå och sammanfoga olika synpunkter i hopp att kunna bidra till att överbygga historiskt betingade motsättningar. Detta gjorde honom till central person i utvecklingen av konsensus i Finland.
Sitt internationella genombrott gjorde Allardt på 1960-talet genom att utveckla Emil Durkheims teori om arbetsfördelning som förutsättning för samhälleliga konflikter och solidaritet. Samtidigt uppstod en nära vänskap och arbetsgemenskap mellan Allardt och en annan framstående nordisk samhällsvetare, norrmannen Stein Rokkan, till vilken han ofta hänvisade. Allardt beskrev slagkraftigt den samhälleliga förvandlingen av Finland. Han gav en på vetenskap grundad syn på hur kommunisterna skulle kunna integreras i det finländska samhället. President Kekkonen hänvisade till Allardt när han 1967 beskrev kommunisternas fullständiga integration i det finländska samhället som den centralaste nationella samhällsfrågan.
Erik Allardt hade en borgerlig familjebakgrund men lärde sig förstå många av arbetarklassens realiteter via sin mor som var folkskollärare och vars elever till stor del kom från den finlandssvenska arbetarklassen. I sina memoarer skriver Allardt att han ofta hade svårt att välja sida. Men han lät inte bli att aktivt ta upp frågor han ansåg viktiga att diskutera. Hans huvudsakliga insatser i samhället gjordes på finska men han var politiskt verksam också på finlandssvenskt håll. I artiklar i Nya Argus, där han var en aktiv redaktionsmedlem i flera decennier, lyfte han fram och klargjorde många centrala utvecklingstrender i samhället.
Allardt var aktiv inom vetenskaps- och forskningspolitiken. Han var ordförande för centralkommissionen vid Finlands Akademi 1986–1991 och kansler för Åbo Akademi 1992–1994. Till Akademiker utnämndes han 1995.
Allardt var en karismatisk universitetslärare till vars habitus hörde en oväntad pojkaktig. Samtidigt som han tillhörde kultureliten bröt fotbollsintresset och kärleken för hamburgare mot vanliga förväntningar.
Ett stort stöd för Erik var hans maka Sagi som han skötte under många år under hennes långvariga sjukdom
Risto Alapuro
Tom Sandlund
elever och arbetskamrater