Appel, Erik

f.    7.3.1924
d.    17.1.2020

En av de skickligaste nyhetsjourna­listerna på sin tid har gått ur tiden. Förra veckans Tallinnkryssning blev Erik Appels sista. I hamnen inför hemfärden började han känna sig dålig och fördes till sjukhus. Där konstaterade man att ingenting fanns att göra. Erik Appel blev 95 år gammal.

Han föddes i Solf och växte upp i Skaft­ung i Österbotten. Skolgången avbröts av kriget. Appel tillhörde IR 61 och var med om att slå tillbaka det sovjetiska storantallet vid Tienhaara på Karelska näset midsommaren 1944.
”Jag låg i en sandgrop och funderade på hur jag skulle klara livhanken medan granaterna kreverade på alla sidor om mig. Jag tänkte uppgivet, kan ni inte äntligen sluta?” Så berättade Appel om sin roll de ödesmättade dagarna som avgjorde Finlands öde.

Efter att ha hemförlovats tog Appel filosofie kandidatsexamen vid Åbo Akademi och fick anställning på Hufvudstadsbladet där han med ett kort mellanspel på Vasabladet skulle göra sin journalistiska livsgärning.
På Husis deltog han i den dagliga tidningsproduktionen i otaliga olika roller. Han var riksdagsreporter, allmän reporter, notischef, kommunalredaktör, ledarskribent och nyhetschef. Också om han ofta gjorde skift som nyhetschef och nattchef var Appel alltid mån om att skriva själv och bidra till innehållet. Bakom desken trivdes han inte länge.

Bäst minns eftervärlden kanske Appel som chef för den kommunala redaktionen för Storhelsingfors. I sin krönika Bakom fullmäktiges kulisser beskrev han maktspelet i Helsingfors och intriger i fullmäktige som politikerna gärna hade hållit för sig.
För finländsk journalistik var åren under Urho Kekkonens presidenttid inget att vara stolt över. Nyheter förtegs av hänsyn till presidenten och den sovjetiska ambassaden. Erik Appel hörde till den minoritet som rakryggat höll fast vid journalistisk etik och vid att normala nyhetskriterier alltid bör följas. Frågan fördes till sin spets när Appel inför riksdagsvalet 1983 hörde att Svenska folkpartiets kandidat och riksdagsman Ingvar S Melin misstänktes för mutbrott i anslutning till metrobygget. Åklagaren bekrättade att Melin skulle åtalas. Appel insisterade på att nyheten måste publiceras före valet och fick stöd av chefredaktör Jan-Magnus Jansson. Efteråt skulle tidningen kritiseras hårt, Melin friades i domstol men föll ut från riksdagen. För Appel var beslutet ändå alltid klart, tidningen kunde inte ha förtigit en så viktig nyhet inför ett val.

Få medarbetare har lämnat så stora fotavtryck efter sig på HBL:s redaktion som Erik Appel. När journalisterna aktiverade sig fackligt hörde han till dem som drog i gång fackklubben vid HBL. Han valdes till många förtroende­uppdrag också inom Journalistförbundet.
När det drog ihop sig till fest på tidningen med dans och sång visste man att Erik hörde till de tongivande.
Chefer fanns det under åren av alla slag i tidningshuset, en del bättre, en del sämre. För yngre medarbetare var Appel en klippa att luta sig emot. Alltid vänlig och alltid klok då det gällde att bedöma nyheter och hitta vinklingar och uppföljningar.
Efter pensioneringen blev Appel en produktiv författare. Förutom en handfull företagshistoriker gav han ut fyra böcker om kriget och två verk om sin öster­bottniska hembygd. Boken Kampen om Porkala som handlade om Porkala­bornas strid för att återfå sina gamla hem 1956 utkom redan 1967.

Erik Appel tilldelades det finlandssvenska publicistpriset 1967. Han sörjs närmast av hustrun Ragni, barn, barnbarn, barnbarnsbarn samt bonusbarn med familjer.

Staffan Bruun