Engman, Max

f.    27.9.1945
d.    19.3.2020

Historikern Max Robert Engman avled den 19 mars 2020. Efter sig lämnade han en rad historiska studier av ovanlig omfattning och kvalitet. Han inledde sin bana vid riksarkivet i Helsingfors och fort­satte senare som professor i allmän historia i Åbo. Som han själv gärna fram­höll var han barfota helsingforsare av icke-aka­demisk bakgrund. Migrationshistoria, framför allt, sysselsatte honom till en början och resulterade snart i en gedigen doktorsavhandling om storstaden S:t Petersburgs dragningskraft. Han kände sig dock inte i behov av någon doktorshatt – forskargärningen fick tala för sig själv och han drog sig för att celebrera sin akademiska status med yttre tecken.

I sina många verksamheter prioriterade Max Engman sitt liv som forskare. Det resulterade i en stor bokproduktion och ännu fler artiklar i olika ämnen. Han rörde sig behändigt mellan Petersburg och Wien, men var kanske sist och slutligen mest hemma med finländsk tematik, dock med det större perspektivet och finländska förhållanden betraktade i relation till utländska. Själv var han elev till professor Jarl Gallén, och kom som författare att samarbeta med kolleger inom forskarskrået, bland flera andra Jerker A. Eriksson och David Kirby.

Max Engman utredde multinationella rikens sönderfall, riksupplösningar, fredskriser och unga nationers aktiva uppbyggnad, så kallad nation-building, och på vilket sätt etnicitet och språkförhållanden formade de unga nationerna. 1800-talet kom mest i fokus, men även 1700-tal och det tidiga 1900-talet hörde till hans forskningsområden. Han inriktade sig mindre på traditionell händelsehistoria än på strukturer, klasser och individer sedda mot bakgrunden av större helheter. Inte sällan satte han in den lilla människan i större skeenden.

Max hyste en särskild fascination för den talande detaljen, gärna den humoris­tiska detaljen. Han kunde fröjda sig åt en överraskande storartad avdelning för den österrikiska flottan i Wiens krigsmuseum. Eller så skrev han mästerligt om skorstensfejandet och de finska sotarna som en specialiserad etnisk nisch i det gamla Petersburgs brokiga och multinationella befolkning. 

Många i hans närmare kretsar kände Max som en kvick vitsberättare – av äldre märke kan man kanske numera tillägga. Han fick mycket ut av den politiska vitsen. Han hade en hel del historier på lager att dela med sig vid glasets rand, eller under sådana historiska exkursioner och resor som han gärna deltog i.

Som professor i Åbo installerade han sig vid Aura å, snett emot domkyrkan, och såg gärna vänner och studerande i sitt rymliga hem. I Helsingfors hade han före det bott på norra sidan av Långa bron, bron som i tiden sågs som passagen mellan den nordliga arbetarstaden och den borgerliga staden. Vid sin återflyttning till Helsingfors bosatte han sig en bra bit in på den södra sidan. 

Det var under den här tiden, hans äldre aktiva år, som han axlade ord­förandeskapet för Svenska litteratursällskapet. Före det hade han under många år varit huvudredaktör för Historisk Tidskrift för Finland, en tidskrift vars artiklar han personligen redigerade med stor samvetsgrannhet.

Som rikedomen av allt han skrev och publicerade ger vid handen var Max Engman framför allt forskare: i arkiven och biblioteken gjorde han sig hemma­stadd som få. Betecknande nog kom han i kontakt med sin första hustru Marja Lounassalo på universitetsbiblioteket i Helsingfors, och i samma miljö även med sin senare livspartner Katri Tuori. 

En idrottande person, flitigt simmande och löpande, drabbades Max av det grymma ödet att få känna sin rörelseförmåga och sin kroppsbehärskning långsamt avta flera år före sin bortgång. Han tog sin Parkinson med jämnt mod, åtminstone hörde jag honom aldrig beklaga sig.

Henrik Knif



Max Engman erhöll SFV:s vistelsestipendium Lillholmen år 2004
Foto: Rabbe Sandelin