Ågren, Gösta
Gösta Ågrens kunskapsinstrument framför andra var poesin, men för Ågren hörde skrivandet och läsandet ihop med det praktiska livet. Om inte kunskapen ledde till handling var den betydelselös.
Få poeter har som Gösta Ågren förmått finna ord för det utsatta och tillfälliga i den mänskliga existensen. I en vacker bild ur en dikt i Var inte rädd (1976) skriver han:
Vid dödsbud fördjupas livsglädjen till sorg,
men det finns ingen gräns. På samma sätt
är döden vårt egentliga tillstånd,
livet ett hisnande avbrott. Flygfisken seglar fram
och går i silverskummet
ned igen, och havet är som förr.
Hela Ågrens diktning förmedlar känslan av att vi är utkastade i världen, hänvisade till oss själva för att under ofta svåra betingelser klara oss och göra det bästa av vår situation. Det leder inte till uppgivenhet utan till kampberedskap och företagsamhet. Att leva är att skapa sitt liv i ständig osäkerhet om var den individuella frihetens gräns går. Ågren var materialist vilket påverkade allt han gjorde och tänkte. Men han hade också en stark känsla för vetandets gränser, för den gåta som omsluter tillvaron och manar oss att fortsätta söka.
Hans kunskapsinstrument framför andra var poesin, men för Ågren hörde skrivandet och läsandet ihop med det praktiska livet. Om inte kunskapen ledde till handling var den betydelselös. Dikten med flygfisken fortsätter så:
Gemenskap är gemensam ensamhet,
ansikten vända mot varandra.
Vemod är minnet av sorg
och redan egentligen lycka.
Livet är mjuk död, och döden
ett minne av livet.
Det finns ingen gräns.
Tvekande ser du bort
mot minnet av dina förhoppningar,
men i en obefolkad stad
är ingen verksamhet möjlig
utom självmord. Fortsätt kampen.
Gå på möten. Glöm inte att städa.
Du kan aldrig besegras. Det finns
ingen gräns.
Gösta Ågren debuterade redan som nittonåring år 1955 med diktsamlingen Kraft och tanke. Vi minns honom framför allt som diktare, men han var under den tidigare hälften av sitt liv mångsidigt verksam – som journalist, romanförfattare, dramatiker, filmregissör, historiker, litteraturforskare, förläggare och politisk aktivist.
På 1970-talet fattade han beslutet att koncentrera sig på poesin, och då blev han också efter en dryg startsträcka en betydande diktare. Den långa räckan av diktsamlingar som avslutades först 2020 med Dikter och slutsamtal innehåller knappast några svackor. Ågren blev småningom ytterligt självkritisk och betraktade själv Molnsommar (1978), sin tionde diktsamling, som sin egentliga debut. Ännu Var inte rädd avfärdade han i dedikationen i mitt exemplar som “en tämligen galen volym.”
Samtidigt med att Ågren inriktade sig på poesin blev hans språk allt mer sparsmakat. Den pratighet som kunde prägla de tidiga böckerna försvann helt, samtidigt var han ytterst skeptisk mot alla slag av yttre briljans. Ågrens poesi har alltid ett ärende som kan uttryckas endast genom att det poetiska uttrycket blir exaktare. I En dal i våldet (1990) står:
Det gäller att skura bort
lager efter lager av form.
När bara innehållet återstår
är dikten färdig.
Ågrens nya stil väckte uppmärksamhet. Han fick ett publikt genombrott med Jär (1988, dialektalt för “Här”) som tilldelades Finlandiapriset. Den samlingen var första delen i en självbiografisk trilogi vars senare delar är Städren (1990, “Städerna”) och Hid (1992, “Hit”). Jär reser ett monument över Ågrens släkt och därigenom över alla de egendomslösa jordbruksproletärer historien glömt. Samtidigt avtecknar sig poetens barndom mot det förflutna, och en kamp för att bli en individ tar sin början. Oförglömliga är porträtten av de gamla människorna som både försvinner och finns kvar, i de tavlor poeten målar. Som i Far, döende:
Barndomen är inte en del
av livet; den är ett djup
under allt, som sedan sker.
Det livsverk, som inte blir av,
har alltid stått färdigt, en
halvtimmes lek. De första
orden skyddar oss ännu; skogen
är skog, bergen står stilla. En
dag tröttnar vi så, att vi för-
lorar den grymhet, som krävs
för att leva. Den dagen
viskade min far: “Jag minns
Åbacken.» Han var inne
i lekens mäktiga rit
igen. Han lekte,
att han dog.
I Städren skildrar Ågren hur han lämnar sin hembygd och bygger upp ett eget liv, först som industriarbetare, sedan som journalist, till slut som akademiker och filmregissör. Hans kallelse finns dock inte i denna strävan. Insikten, som till slut formuleras, lyder: “Han skrev, att han var rädd för / sitt mod. Nu har han stannat, / en handling, som väntat / som en orörlig klippa. Han kom / inte förbi. Nu måste han / dikta.”
Ankomsten till dikten är också ett återvändande hem. I Hid skildras återkomsten till det Österbotten som Ågren sedan förblev trogen. Det är en klassisk utvecklingsberättelse men då är det viktigt att se att Ågrens egentliga ärende är att skriva sig fram till en livshållning. Det är ett projekt alltför stort för att beskrivas här – men diktsamlingarna finns tillgängliga för envar.
Gösta Ågren är en utpräglat dialogisk författare som riktar sig till historien, till sin samtid och till litteraturen. Hans sena diktsamlingar är ofta utformade som samtal om existentiella frågor med namngivna filosofer och författare. Ågrens grundläggande form är frågorna. Det syns inte minst på den envishet med vilken han återkommer till dem. Till stor del handlar det om frågor som inte kan besvaras, annat än högst provisoriskt. De berör existensen, alltet, människans natur, meningen, nödvändigheten och döden och är de som vi ställde som barn men småningom resignerade inför.
Men när vi resignerar blir vårt liv och vår självuppfattning småningom stumma och rutinmässiga. Vi alieneras och grips av en stilla förtvivlan som tvingar oss att fördriva den tid som är det enda vi har. Gösta Ågrens betydelse som poet ligger inte minst i att han med sitt språk och sin poetiska känsla förmådde uttala dessa frågor så att de återfick sin kraft. Därmed väcks hos läsaren den prövande osäkerhet och undran som är oupplösligt förenad med sann livskänsla.
Michel Ekman