Högnäs, Kurt

f. 2.2.1931
d. 13.12.2021

Kurt Carl Alexander Högnäs var enda barnet till Viola och Onni Högnäs. De tidigaste åren tillbringade han till största delen i Monäs i Munsala, där Viola var småskollärare. Onni bodde i Gamlakarleby, där han arbetade bland annat som chaufför och bilmekaniker. Under sommarmånaderna gjorde Kurt och Viola honom sällskap i stan. Efter det att Viola tidigt blivit sjukpensionär levde hela familjen året runt i Gamlakarleby, där Kurt fick sin skolbildning.

Efter studentexamen studerade Kurt språk vid Helsingfors Universitet. På Vasa nation träffade han sin blivande livskamrat Gunnel Krook. De gifte sig den 30 december 1956.

Kurt och Gunnel fick fyra söner. Den yngsta sonen Kjells sjukdom och hans bortgång 1992 var den stora prövningen i Kurts och Gunnels liv.

När Kurt träffade Gunnel hade hon klart för sig att hon skulle bli språklärare, och hennes yrkesval spelade säkert in när Kurt slog osäkrare alternativ ur hågen. Sina första anställningar som språklärare fick paret hösten 1957 i Jakobstad. Sedan undervisade de tre år vid Björneborgs svenska samskola innan de slutligen slog ner sina bopålar i Kristinestad. Vid det laget hade Kurt hittat sin egen lärarroll. Genom spelad bestämdhet, stor kunskap och höga men samtidigt trovärdiga krav vann han respekt och uppskattning bland eleverna.

Kurt undervisade i engelska och tyska och, så länge det fanns intresse, även latin. Som pedagog var han ytterst ambitiös och hängiven. Otaliga var de kvällar han satt och sammanställde ordlistor och annat material som skulle hjälpa eleverna till framgång.

Senare i livet ansåg han att han hade fokuserat väl mycket på betyg på bekostnad av andra aspekter av unga människors utveckling. Men visst fanns det i skolan också rum för annat än studieprestationer, såsom när han några gånger till skolans julfest skrev pjäser som eleverna framförde i hans regi.

Semestermånaderna tillbringades på Gunnels släktställe i Benvik strax utanför Kaskö. Där kunde Kurt ladda batterierna efter ett ansträngande läsår genom att fiska, påta i jorden, hugga ved, läsa, skriva poesi eller bara koppla av. När skogsbären började mogna inleddes jakten på säsongens bästa bärställen i omgivningarna, ofta i sällskap med ivriga söner.

Vid sidan av intresset för främmande språk hade Kurt ett fundamentalt behov att uttrycka den värld han upplevde med hjälp av sitt starkaste verktyg: modersmålet. Kurt debuterade redan 1955 som poet med samlingen Början till liv. Den mest vägande delen av sin produktion skrev han emellertid efter förtidspensioneringen. Han blev nominerad till Runebergspriset 2011 och 2016 och tilldelades bland annat Tollanderska priset och Österbottens konstpris, och han gladde sig storligen över dessa bevis på uppskattning sent i livet

Kurt Högnäs var inte den mest politiska av diktare, vilket i litterära kretsar tidvis säkert låg honom i fatet. Likväl deltog han ett antal år under 1970-talet i kommunalpolitiken som ledamot i både stadsfullmäktige och nämnder. Han var också medlem i Dolci-förbundet som stödde socialreformatorn Danilo Dolcis kamp mot den sicilianska maffian. Detta engagemang ledde dessutom till att han tillsammans med Karin Stolpe översatte två av Dolcis diktsamlingar som gavs ut på svenska i en volym 1973.

Kurt hade ett brinnande intresse inte bara för språk utan också för främmande platser och upptäcktsfärder. Dessa intressen hade uppstått när han som liten pojke studerade ortnamnen på familjens radioapparat. Särskilt under pensionsåren företog Kurt och Gunnel resor till olika delar av världen, och de upplevelser han fick kunde glimma till som motiv i hans diktning.

Efter en längre vistelse i Mexiko berättade Gunnel att hon på en flodbåt hade överraskats av att en bekant stämma mitt i allt började ljuda ur högtalarna. Kurt, hade smugit till farkostens akterregion, där en orkester uppförde spanska örhängen. Där hade han begärt att få sjunga La Paloma. Kanske han efter denna uppvaktning också bjöd henne på en öm och försynt smekning över kinden.

Till de gåvor som pappa lämnat i arv till oss söner hör humorn och ordvrängeriet. Kurt odlade ordlekar i sociala sammanhang både inom familjen och bland bekanta. Småningom hakade vi söner på och började ”spela ordtennis” med vår far.

Till sin natur var Kurt tillbakadragen och han trivdes för sig själv. Men när situationen så krävde kunde han också vara pratsam och sällskaplig. Han var försynt och ville människor väl, och han ansträngde sig för att inte stöta sig med någon. Det här draget tog sig ibland lite speciella uttryck som när pappa Kurt inte ens i brädspel kunde förmå sig att agera så själviskt och elakt som spelets anda förutsatte, utan menlöst lät oss söner eliminera hans pjäser.

En milstolpe som i medelåldern ingav Kurt oro var sextioårsstrecket. Många manliga släktingar hade dött i den åldern, bland dem hans far. Men när Kurt konstaterades ha kranskärlsförträngningar hade läkarvetenskapen hunnit utveckla nya metoder att förhindra rörstopp. Kurt blev bypassopererad 1988 och genomgick senare också två ballongutvidgningar. Dessa ingrepp gav honom ytterligare 30 värdefulla år och han var mycket tacksam över den goda finska hälsovården och läkarvetenskapen.

Kurt hade nätt och jämnt hunnit färdigställa manuskriptet till sitt sista verk när han dagen före farsdagen 2019 drabbades av en akut rosinfektion som bland annat ledde till att han inte längre klarade vardagen i lägenheten på Varvsbacken. I mars 2020 fick han återförenas med sin älskade Gunnel på Kristinahemmet, där deras gemensamma vandring avbröts drygt två veckor innan den 65:e bröllopsdagen.

Som den ordens man han var behöll Kurt förmågan att formulera sig väl så gott som till sitt frånfälle. Under de knappt två år som han bodde på Kristinahemmet drömde han tidvis om att fortsätta sin diktargärning. Han kom fram till den fantasieggande boktiteln Innan Serengeti tystnar, men till mer än så räckte krafterna inte.

Den avslutande dikten i Kurts sista bok Någon gav vinden ton (2020) sammanfattade inte bara någonting väsentligt i hans liv utan kom samtidigt att markera en ändpunkt:

Jag var
en ensam
kobbe som
med blicken
till havs
belägrades
av frihet

I djup saknad, Gunnar, Viking och Leif, Kurts söner