Ahokainen, Karl-Viktor

f. 16.10.1905

29.12.2002

 

I en ålder av aktningsvärda 97 år avled Karl-Viktor Ahokainen den 29 december 2002 i Esbo efter en längre tids ohälsa. Han föddes den 16 oktober 1905 i Hel­singfors som son till provisor Viktor Aho­kainen och dennes hustru Johanna Sofia, född Nyberg med släktrötter i Esbo och Kyrkslätt. Som barn flyttade han med fa­miljen till Alberga i Esbo, som sedan skul­le bli hans hembygd livet igenom.

Karl-Viktor Ahokainen var i det ci­vila anställd som lagerexpeditör med transportuppdrag vid Strömberg Ab och Grönbloms maskinaffär, där krävande arbetsuppgifter förutsatte god organi­sationsförmåga och ett kamratligt men samtidigt respektfullt förhållande till ar­betskollegerna.

Skyddskårsverksamheten – allt sedan början av 1920-talet – liksom kampen för 92 fosterlandets frihet under vinter- och fort­sättningskrigen var ett viktigt och djupt engagerande värv för Ahokainen. Som krigare i JR 24 avancerade han till fältvä­bel, en position han bibehöll under efter­krigstidens anställningar inom försvarsmakten, bland annat som byråchef och ut­bildare vid Nylands södra militärdistrikt. Transportarrangemang vid Porkalaområ­dets evakuering hörde till uppgifterna.

Mycket i samhället intresserade K-V. Hit hör insatser i det kommunala li­vet, ett trettioårigt förtroendeskap i det svenska församlingsarbetet, talrika föreningsaktiviteter inom kultur- och idrottssektorn, släktforskning och orädd samhällsdebatt.

Idrott har alltid stimulerat K-V. Som en av grundarna till Kilo IF (1948) och som dess första ordförande befrämjade han ett aktivt och mångsidigt idrottsliv i Kilo, hans dåvarande hemby. Orientering skulle bli – på 1960-talet – Ahokainens stora sportintresse. Framgången uteblev inte heller och få finländare har väl – i mogen ålder så att säga – förunnats att bli hyllade för sina bedrifter så som han. Tänk att som drygt nittioårig träna regel­bundet och delta i tävlingar! Han blev aldrig själv världsmästare i någon av veteranklasserna, men han segrade ofta över andra som vunnit denna utmärkel­se. En av K-Vs stora medtävlare (och motståndare) var rikssvensken Bertil Nordenfelt. K-V hade en genuin känsla för humor. I en intervju i Raumotidningen Länsi-Suomi (30.6.1996) i samband med en orienteringstävling skriver reportern entusiastiskt: ”Med glimten i ögonvrån berättade han (K-V) att sonens kondition är ännu sämre än faderns. – Och också han är redan pensionär.” Minsann en ut­omordentlig förebild för våra ungdomar och våra seniorer!

Riksbekant blev Karl-Viktor Ahokai­nen också för sitt eldiga engagemang för att bevara Prästgårdsbacken i Esbo invid bygdens åldriga kyrka. Detsamma gäller likaså den utdragna fejden kring kyrkans renovering, bland annat placeringen av överbefälhavarens dagorder till Finlands mödrar. I detalj har K-V redogjort för de invecklade turerna i denna process i sin bok Kulturhistoria 1993. Ytterst har ju frågan gällt var gränserna går för det som är rättvist och rimligt vid en strukturom­vandling som förr eller senare inträffar i ett samhälle. Ofta i samband med krigiska förvecklingar, men ibland även i skenbart lugn fredstid. Den upprördhet K-V känner inför allt det nya är helt förståelig.

Så som Ulf Johansson framhåller i sin förtjänstfulla nekrolog i Hbl (14.1.-03) ägde K-V också en litterär ådra. Postumt utkom i juni år 2003 diktboken Ad font­em Millenium i Esbo hembygdsförenings regi. Samma organisation gav år 1997 ut Ad fontem Post scriptum och ett år tidi­gare lät K-V på egen bekostnad trycka sin debutsamling Ad fontem. Författaren Ca­rolus Rein, en tid länskonstnär i Nyland, har bland annat yttrat som kommentar till den sistnämnda publikationen: ”Hans tex­ter utgör ju en hälsosam motvikt till allt det mischmasch, som nutilldags så ofta får se dagens ljus. – Man skulle tillönska nutidens nordiska ungdom den okuvliga idealism, som talar ur Ahokainens tex­ter.” Och bibliotekarie Fredrik Therman har skrivit: ”Själv blev jag helt betagen i en del strofer där kärleken till naturen känns stark och äkta och rimmen är fyn­digt använda.”

Diktaren själv formulerar sig så här i Ad fontem (1996):

 

Blommornas doft

och skogarnas prakt

vika så stilla för 

köldens makt

snart skall ock höstens 

ensliga fägring

undfly, o vandrare, dig, 

likt en hägring

 

Karl-Viktor Ahokainen kunde i sitt långa och händelserika liv inte helt undgå mot­gångar och stundom rentav självförvållade komplikationer. Han gick då i sin ensamhet in i sin kammare för att tala med sin Gud, en vän i nödens stund. Och i det funnit tröst och hjälp. Eller med hans egna ord ur dikten Förskjuten i samlingen Ad fontem Post scriptum:

 

Vänner i livet, tröst uti motgång –

ömhet skall lindra den bittersta smärta,

ensam på färden,

förskjuten av världen,

finner du balsam och skygd för ditt hjärta.

 

Karl-Viktor Ahokainen kände djup kär­lek och vördnad för livet, fäderneslandet, hembygden, släkten och familjen. Hans förundran inför tillvarons heliga värden och naturens eviga skönhet var ofta his­nande påtaglig.

Hans minne hedras av anhöriga, tal­rika vänner och meningsfränder. En he­dersman och en sanningssökare har gått ur tiden.

 

BO LUNDELL