Sjöberg. Erik

f. 14.7.1944
d. 26.1.2022

En januaridag 2022 kom budet att Erik Sjöberg i Jakobstad gått bort. Hans mångfacetterade levnadsbana är svår att fånga i en kort minnesteckning. När han gick in för något gjorde han det helt och fullt, men han hade också förmågan att lämna aktiviteter som han blivit klar med. Nya impulser, nya bekantskaper, nya diskussionsämnen var aldrig främmande för hans utåtriktade personlighet.

John Erik Sjöberg föddes i ett småbrukar- och fiskarhem i Monäs by i Munsala och växte upp i en syskonskara på fem. Resurserna var knappa men Erik fick möjlighet att studera. Student blev han vid Jakobstads samlyceum 1965 och fil.mag. vid Helsingfors universitet 1973, med psykologi som huvudämne. Efter att ha varit lektor vid Högvalla seminarium och rektor för Korsholms medborgarinstitut blev han 1975 lektor vid Svenska barnträdgårdslärarseminariet i Jakobstad och bara ett år senare dess rektor, efter May-Lis Virtanen som lett utbildningen sedan starten.

Erik tillträdde i ett skede när flera utmaningar förestod. Barnträdgårdslärarutbildningarna förstatligades och blev institut 1977. Antalet studerande i Jakobstad växte snabbt och utrymmesbehovet var skriande. Snart var planeringen av ett nytt hus igång och 1981 kunde det första helt nya och skräddarsydda institutet i landet invigas. Nästa reform var akademiseringen av utbildningen. Erik medverkade starkt till den reformen som 1995 resulterade i Barnpedagogiska institutionen vid Åbo Akademis pedagogiska fakultet, då ännu förlagd till Jakobstad. Själv valde Erik dock att ta den tidigarelagda pension som institutsrektorerna erbjöds. Senare skulle han skildra en viktig utbildningsepok i boken ”Tro-Hopp-Kärlek. Barnträdgårdslärarutbildningen i Jakobstad 1958–1995”.

Som pensionerad fortsatte Erik, som legitimerad psykolog, länge att bedriva egen verksamhet. Med tiden allt mera inriktad på att hjälpa klienter med flyktingbakgrund som ofta bar på minnen av traumatiska händelser.

Barndomsbygden i västra Munsala var präglad av frikyrka, nykterhetsrörelse, fredsrörelse och politisk framstegsvänlighet. Erik var baptist men byggde inga murar. Redan under studietiden var han engagerad i ekumeniskt arbete. I Jakobstad blev Betaniaförsamlingen hans andliga hem. I många år sjöng han i den kända Betaniakören. I en femtioårsintervju i Jakobstads Tidning berättade han om förankringen i baptismen, men också om intresset för den ortodoxa kyrkan där sonen Markus utbildat sig till präst. Det som tilltalade inom ortodoxin var den långa traditionen och inslagen av mystik, att allt inte behöver förklaras. Några år senare tog han steget fullt ut och konverterade. Han deltog sedan aktivt i det ortodoxa församlingslivet, utbildade sig till läsare och kunde leda bönestunder, oftast i den lokala tjasovnan på Korsgrundet. Nya Valamo betydde också mycket för honom. Han besökte klostret många gånger och fungerade flera år som frivillig sommarguide där.

Erik hade vida kulturella intressen och ett stort bibliotek. Han läste gärna de ryska klassikerna, särskilt Dostojevskij som han ofta återkom till. Bland svenska författare uppskattade han särskilt Olof Lagercrantz, som han personligen kände. Av lokala författare stod Lars Huldén, och dennes far Evert från Monå honom nära, liksom Monässonen Kurt Högnäs. En insats för sin barndomsbygd gjorde han genom att leda några av de studiecirklar som samlade byarnas historia i bokform.

Under 1990-talet skrev Erik också bok- och musikrecensioner och kolumner på Jakobstads Tidnings kultursida. Han vurmade för klassisk musik, hade en stor skivsamling och var en flitig konsertbesökare, på senare år både i Helsingfors och Moskva. I yngre år hade han tagit lektioner i klassisk gitarr.

Med Eriks uppväxtbakgrund kom intresset för samhälle och politik naturligt. I Jakobstad valdes han in i stadsfullmäktige för socialdemokraterna och var även ordförande i socialnämnden.

Vid sidan av sina intellektuella intressen blev han under en period en ivrig motionspaddlare. Han genomförde välplanerade långfärder både i Insjöfinland och utomskärs, i Åbolands och Ålands skärgårdar. Han brann också för fotbollen. Jaro var laget i hans hjärta och utan laga förfall missade han nog ingen hemmamatch på Centralplanen.

I slutet av 2020 drabbades Erik av en svår lunginflammation. Han återhämtade sig småningom men hans lungkapacitet förblev nedsatt. Hans marginaler var inte stora även om han var aktiv till sin sista dag i livet.

Erik Sjöberg förblir sörjd och saknad av många, långt utanför familjekretsen.

Jan Kronholm, mångårig vän