Nyby, Mats

f. 17.11.1946
d. 11.5.2021

”Äntligen har vi fått en ordentlig vinter”, utbrast jag i ett vintrigt telefonsamtal med Mats Nyby.

Det borde jag inte ha sagt. Barskt uppmanade han mig att spara på floskler av typen att snön gör det så mycket ljusare. Orsaken till hans vinterhat kröp snart fram. På grund av svåra balansstörningar kunde han inte sköta snöskottningen vid hemmet på Kyrkostrand. Att hans Rita tvingades sköta omaket gav honom skuldkänslor. Sådan var Mats, rak, skoningslös inför svammel, men minnesgod, välformulerad och synpunktsrik då diskussionen kom in på väsentligheter. De egenskaperna gjorde honom till en god berättare och en briljant talare. 

Det var i början av 1970-talet jag första gången träffade Mats Nyby. Han var studiehandledare på Rådmans skola i Jakobstad och hade av skolvaktmästaren Hugo Still övertalats att ansluta sig till Jakobstads svenska arbetarförening. Villkoret från Mats' sida var att han inte skulle belastas med några förtroendeuppdrag, ett löfte som snart glömdes. På årsmötet någon månad senare valdes han till informationssekreterare, följande år till sekreterare och därpåföljande år till ordförande. 

Någon motvilja mot förtroendeuppdrag sågs inte längre i det läget. Och egentligen hade det väl aldrig handlat om det. Snarare om pliktmedvetenhet. Han ville inte åta sig ett uppdrag som han inte kunde gå in för helt och fullt. Att ta det med en klackspark och lita på att andra gör jobbet låg inte för honom. Den attityden drog föreningen fördel av i rika mått. Han var kreativ, medryckande men också krävande. Föreningen blev mer utåtriktad, nya verksamhetsformer prövades och nya medlemmar strömmade till. I slutet av 1970-talet vann föreningen Finlands svenska arbetarförbunds medlemsvärvningskampanj och priset, en tvåveckorskurs på den svenska arbetarrörelsens folkhögskola i Bommersvik, gick till Mats. Det kom att betyda mycket för honom. Där svallade diskussionerna kring ideologi och dagspolitik såväl på lektioner som på fritiden. Han fick rentav en pratstund med ”Sveriges längsta statsminister”, Tage Erlander, som med sin Aina bodde på skolan. 

Efter tre år som ordförande i arbetarföreningen avgick Mats. Han hade övertalats att överta ordförandeskapet i socialnämnden och ville koncentrera sig på det. ”Jag tog det på allvar och läste massor med böcker om socialpolitik, dagvård och åldringsvård,” konstaterade han. ”Det var maktpåliggande och vi tvingades också ta obehagliga beslut. Till det svåraste hörde tvångsomhändertagande av barn.” Det var en tuff skola i synnerhet för en nybörjare, men det gav också insikter av värde för kommande uppdrag, som inte lät vänta på sig.

1981 invaldes Mats i stadsfullmäktige och ett par år senare efterträdde han framlidne Bror Lillqvist på ordförandeposten. Samma år invaldes han i riksdagen, där han kom att sitta i fyra perioder. Under största delen av tiden var han därtill delegat i Nordiska rådet, länge som medlem av rådets presidium. 

Beslutet att inte ställa upp i ett femte riksdagsval fattade Mats en kort tid efter det han blivit omvald 1995. Rösträkningen hade artat sig till en verklig rysare. Ända in på småtimmarna såg det ut som om han hade slagits ut. I radio och TV ombads han kommentera nederlaget, som sågs som givet. Men sedan – när jakobstadsrösterna äntligen var räknade – visade det sig att han blivit invald med god marginal. Det hade varit en skärseld han inte ville återuppleva. Han beslöt att inte kandidera i riksdagsvalet 1999 och inte heller i kommunalvalet 1996; detta för att ge organisationen tid att matcha fram en stark efterträdarkandidat och för att själv inte stå i vägen för denne. 

Det var via politiken jag blev bekant med Mats, men med tiden utvecklades vår bekantskap till uppriktig och förtrolig vänskap. Sommarträffarna i Vexala, där både Mats och Rita och vi har sommarstuga, blev en institution, som vi på grund av coronapandemin tvangs pausa sommaren 2020. Den enda kontakt vi därefter hade var via telefon och så kallade sociala medier. Då vinter gick mot vår 2021 ställde Mats ofta frågan om vi ännu besökt sommarstugan i Vexala. Jag kunde berätta att vi fått vägen ner till stugan plogad och tänkte fira påsken där. Men det var inte det Mats frågade om. Hans fråga handlade om längtan till våren och stugan på den tallbevuxna sanddynen med utsikt mot det öppna havet och Stubbens fyr. Och visst kom våren, men den förunnades inte Mats.

Alf-Erik Helsing