Lindberg , Bo ”Ossian”

f. 29.1.1937 
d. 4.7.2021

Bo Haraldsson Lindberg föddes och växte upp i den forna östra rikshalvans huvudstad Åbo 1937 och avled i samma stad sommaren 2021. Där studerade han först vid Katedralskolan och sedan vid Åbo Akademi, där han tog sin licentiatexamen 1965 och där han disputerade i ämnet Konsthistoria 1973. Till Lund kom han tillsammans med hustrun, debattören och författaren Birgitta Kurtén (1944–2018), och deras båda döttrar – idag boende i Lund respektive Luxemburg. I den skånska vetenskapsmetropolen kom han att vara verksam i två decennier, först som docent och, när den anställningsformen avskaffades, som lektor i konstvetenskap. 1995 utnämndes han till professor i konstvetenskap vid Åbo Akademi.

Det har idag gått närmare ett halvt sekel sedan vi träffade honom 1974, då professor Oscar Reutersvärd presenterade den nye docenten som ”vårt fynd från Finland”. Bakom sig hade ”fyndet” då bl.a. en period som kultur- och nyhetsjournalist på Åbo Underrättelser, Nordens äldsta ännu existerande dagstidning, vars tryckeri f.ö. förestods av brodern Christer (se dennes runa). I sin vetenskapliga portfölj hade han gedigna studier i Åbo domkyrkas medeltida byggnadshistoria, en lång forskningsvistelse i London vid det berömda Courtauld Institute, och den internationellt uppmärksammade avhandlingen om William Blakes bildvärld (William Blake's Illustrations to the Book of Job, 1973). Han var brunskäggyvig, gick mestadels klädd i snickarbyxor och rutiga skjortor med uppkavlade ärmar, och talade en vacker finlandsvenska med många i våra öron ålderdomliga men färgstarka och innehållsrika ord och uttryck. Kort sagt, något av en främmande fågel i den lundensiska akademimiljön. 

Sitt tillnamn ”Ossian” hade han fått på grund av sin förmåga att berätta historier. En jämnårig granne och vän, tidigare professorn i engelska vid Åbo Akademi, Håkan Ringbom, har berättat om hur barnen i det stora hyreshus vid Sirkkalagatan (Vesta; i folkmun även ”professorsghettot”) där de bodde samlades på vinden eller i källaren för att lyssna på hans långa, spännande historier där fantasi och verklighet vävdes samman på ett sätt som trollband lyssnarna. Sak samma hände med studenterna i både Lund och Åbo; hans föreläsningar blev snabbt konstvetenskapens mest välbesökta.

Ossian hade många strängar på sin lyra. Han var själv tidigt en praktiskt utövande bildkonstnär, något som ledde till studier i måleriteknik och konstförfalskning. Bland de nyheter han införde vid lundainstitutionen var kurser i måleriteknik, där eleverna från grunden fick lära sig hur en målning, en skulptur eller ett grafiskt blad kom till. Detta utgående från hans minutiösa litteratur- och arkivstudier, egna experiment och verksamhet som konstnär och illustratör. Vilka pigment som används i målningar från olika tider, var, när och hur de applicerades, på vilka underlag – allt sådant klargjordes inte bara i teorin utan i handfast praktik. 

Den stora utställningssalen högst upp i universitetshuset förvandlades temporärt till en gammaldags konstnärsverkstad, där man rev färgpigment, grunderade linnedukar och pannåer, målade med laserande skikt – och studerade gamla och nya konstverk med mikroskop och i ultraviolett belysning. Och när den praktfulla aulan, efter många år av vanskötsel, för att inte säga ren misshandel, på 1980-talet restaurerades var det Ossian som stod för de grundläggande undersökningarna av måleri- och stuckaturarbetenas material och teknik. Han deltog också aktivt i arbetet med att få till stånd den konservatorsutbildning som startades i Göteborg 1985 och fungerade som expert i ett antal rättsliga utredningar av konstförfalskning.

En annan av Ossian i Lund införd nyhet var kursen i byggnadsdokumentation, där studenterna inte bara undervisades i arkitekturbeskrivning och -terminologi utan från grunden fick lära sig hur man mätte upp och dokumenterade äldre byggnader – och dessutom fick omsätta kunskaperna i praktiskt fältarbete. Att få lära sig hantera avvägningsinstrument, triangulera, mäta upp och rita skalenliga ritningar var inte bara nytt och spännande, utan blev för många en väg in på arbetsmarknaden. Resultatet blev också ett antal publikationer och konkreta restaureringsprojekt.

Men allt var inte "hands on", långt därifrån: ikonografi, bildanalys och konstteori tillhörde alltid Ossians centrala intressen, och han förstod att kombinera dem med sina kunskaper på en lång rad andra områden. Hans stora språkkunskaper, en bred och djup allmänbildning – omfattande allt från teologi och kyrkohistoria till kemi, astronomi, geologi och evolutionslära, för att inte tala om anatomi, entomologi och mykologi (de båda sistnämnda intressena delade han med brodern Christer) – i förening med en ständig nyfikenhet, ett öppet sinnelag, skarp analytisk förmåga och ett allmänt gott omdöme, gjorde att han för många elever inte bara blev en utomordentlig lärare och handledare utan en vetenskaplig förebild. För mig kom Ossian att spela en avgörande roll för valet av ämnes- och studieområde.

Ossians sejour i Lund tog slut 1995 då han ganska brådstörtat kallades tillbaka till sitt alma mater, Åbo Akademi, där han påbörjat sina studier i Konsthistoria med estetik för Lars-Ivar Ringbom 1955 och disputerat 1973. Han efterträdde den i förtid hastigt bortgångne Sixten Ringbom på professorsstolen i konstvetenskap. Kvar i Sverige lämnade han en svärm av lärjungar vilkas vetenskapliga ideal och professionella karriärer formats under hans egid och som idag är spridda över hela landets museer och vetenskapliga institutioner. 

Detsamma kan sägas gälla för Finland, där Ossian i Åbo först kom att verka som lärare, och, efter tiden i Lund, som professor i konstvetenskap fram till pensionen 2002. På den posten efterträddes han 2003 av undertecknad, som varit hans elev i Lund och under ett antal år nu bistods av honom på många olika sätt. Han introducerade mig till och i den akademiska miljön i Åbo, undervisade och handledde kurser och studerande, fungerade som vetenskaplig rådgivare och samtalspartner – och forskade. Han recenserade och granskade avhandlingar, skrev artiklar om konstförfalskning och William Blake, översatte medeltida texter om måleri, och satte samman kompendier för de studerande i konstvetenskap. Den sista större vetenskapliga publikationen blev en svensk översättning av Cennino Cenninis Boken om målarkonsten(utgiven tillsammans med Karin Forsberg), skriven i Florens kring 1400, och grundläggande för förståelsen av det medeltida måleriet, dess material och förutsättningar. För forskningen om Cennini hade han f.ö. under 1980-talet bott en längre tid i Rom, med kortare besök i Colle di Val d’Elsa och Florens för arkiv- och monumentstudier.

Italiens, och speciellt Roms, arkitektur och måleri var för honom en ständig källa till kunskap och inspiration. Han var väl hemmastadd i många av den eviga stadens arkiv och bibliotek – inte minst de mest svåråtkomliga, i Vatikanen – där för oss andra obegripliga handstilar och språk lästes och begreps. Rönen därifrån tillgodogjordes de studerande i föreläsningar och seminarier, och inte minst under konstvetenskapens under 1970- och 1980-talens årliga exkursioner till Rom.

Själv kombinerade Ossian tidigt vetenskap med konstnärskap. I likhet med sina föregångare i Åbo, Josef Strzygowski och Lars-Ivar Ringbom, ansåg han att avtecknandet var en viktig del av forskningsprocessen som garanterade att konstvetaren verkligen såg hela sitt forskningsobjekt, och inte bara valda delar av det. Och han tecknade och målade ständigt. Sina egna och andras skrifter illustrerade han ofta med rekonstruktioner, och under föreläsningarna ritade han ständigt på den svarta tavlan – enligt studenterna föreläste han inte utan ritade och berättade. Sin egen upplevelse av William Blake visualiserade han i ett flertal målningar i stort format, utförda under tiden i Lund, där de också ställdes ut i konstföreningen Picturas lokaler. När han efter pensionen fick mera tid för att måla flödade fantasin fritt och vad som då fyllde dukarna var ofta urtida landskap, inte sällan befolkade av förmänniskor och olika fantastiska varelser, inspirerade av bland annat studierna i paleontologi, geologi och evolutionslära.

Ossian bortgång kom inte direkt som en överraskning – hans hälsa hade under en längre tid varit sviktande – men den lämnade oss likafullt med ett stort tomrum, massor av minnen och stor saknad. Hans begravning ägde passande nog rum i Pargas medeltida kyrka, en byggnad som han ägnat en hel del forskarmöda, och askan ströddes invid det älskade sommarstället i Nagu. 

Vi är många som har mycket att vara honom tacksamma för, på många olika plan. Inte minst för hans insatser inom den ikonografiska utbildningen och forskningen. Hans epokgörande avhandling om William Blakes bildvärld gjorde honom till en internationell auktoritet på just det området, men hans forskning och undervisning innefattade så mycket mer. Något av en polyhistor var han en högt skattad diskussionspartner, föreläsare, handledare och skarpögd granskare av vetenskapliga verk inom en hel rad olika ämnesområden. Runt om i världen sörjs och saknas han som god vän, inspirerande lärare och en på många sätt enastående forskarkollega. Finns det överhuvud taget flera av hans sort kvar?

Lars Berggren