Lawast-Slotte, Linda

f. 12.4.1933
d.  9.9.2022

Linda Lawast föddes i Vasa. Hennes föräldrar och syskon var alla aktiva medlemmar i Evangelieföreningen, där också hennes pappa Paul Lawast var ofta anlitad som talare, även om hans egentliga jobb var filare på järnvägen.

Linda jobbade som äldre lektor i religion, psykologi och filosofi. Hennes långa lärarkarriär, som avslutades när hon gick i pension 1996, började egentligen redan på 1940-talet då hon som tonåring jobbade som guvernant i Vasa.

Hennes studier vid Åbo Akademi var mycket omfattande och de studie­poäng hon hade (om man räknar enligt dagens principer) var högre än många prästers eftersom hon hade vitsord även i psykologi – och så vitt jag minns även i filosofi. Hon har ofta berättat om hur roligt studenterna hade tillsammans. Bland de som studerade samtidigt fanns bland annat John Vikström, som senare blev ärkebiskop. Under studielivet i Åbo fick Linda vänner för livet och hon brukade berätta hur studenterna till exempel lekte kåldolmar på golvet i fakulteten. Studentföreningen hette KSÅA (Kristliga studenter vid Åbo Akademi). Där hade man mycket aktiviteter, och stämningen var alltid på topp.

Under Allhelgonahelgen 1954 träffade hon arkitektstuderande Carl-Johan Slotte under en studentandakt. Eftersom Carl-Johans moster Hjördis Ullner bodde i Åbo hette det senare att Carl-Johan allt oftare började åka till Åbo för att hälsa på sin moster. I själva verket var det Linda han besökte. Hjördis gillade Linda så starkt att hon betalade för hela bröllopskalaset.

1958 vigdes Linda och Carl-Johan och prästen som förrättade vigseln var professor Helge Nyman, en av Lindas lärare som också blev en vän för livet och som besökte oss i Gäddvik ännu så sent som på 1990-talet.

Lindas intresse för sång vaknade redan under barndomen och år 1963 gav hon en debutkonsert i Helsingfors. Hon hade tre olika sånglärare – Naimi Friberg, Jolanda di Maria Petris (italiensk operasångerska bosatt i Finland) och Elsa Larcén (skånsk f.d. Wagnersångerska, tidigare verksam i Berlin). Jolanda och Elsa var två kvinnor om vilkas liv man kunde göra film när som helst, och alla dessa tre var också mycket högklassiga lärare. Lindas sångutbildning var alltså gedigen, och ibland frågade jag henne varför hon inte blev operastjärna, eftersom hon då hade fått högre lön. Hon svarade att läraryrket var hennes kall. Hon gav på 1970- och 80-talen också ut två skivor där hon sjöng sånger av Alexander Slotte, hennes svärfars farbror. Skivorna hette Glädjen den dansar och Vägar att vandra.

Lindas sångarkarriär avslutades 2005 på ett fint sätt: Femtio år tidigare hade hon på Magnus (Lindas studiekamrat) och Christa Bergroths bröllop i Åbo Domkyrka 1955 sjungit sången Wo du hingehst, da gehe auch ich hin (Dit du går, dit går ock jag). Sången kommer från Ruths bok i Bibeln och valdes sannolikt för att Christa kom från utlandet och flyttade till Finland. Under Magnus och Christas jubileumsöverraskningsfest i Snappertuna kyrka 50 år senare sjöng Linda samma sång, men sedan slutade hon uppträda. Hon ville sluta medan hon var på topp, så att inte folk skulle sitta i bänkarna och viska om att hennes röst inte längre bar. ”Gå alltid från en fest när det är som roligast”, sa Linda ofta.

Christoffer träffade ofta gamla elever till Linda och även Lindas båda söner var hennes elever i Mattlidens gymnasium. Ingen gammal elev sa någonsin ett ont ord om henne och ingen var heller likgiltig. Alla gav kommentarer av typen ”hon förstod mig, hon lärde mig psykologi så att jag förstod, jag har haft enorm nytta av hennes undervisning, hon var en härlig människa, jag glömmer aldrig vad hon lärde mig”. Man behövde bara nämna att man är Lindas son för att så att säga ”stiga i graderna” hos hennes gamla elever.

Eftersom hennes ämnen var religion och psykologi (i Drumsö svenska sam­skola och från 1976 i Mattliden, där hon jobbade längst) blev hon ofta skolans själavårdare. Elever som upplevt svåra saker eller hade emotionella problem hade ibland djupa diskussioner med henne efter skoldagens slut.

Linda födde tre barn – Christoffer, Carmela och Benedict. Carmela dog efter en månad och det var ett hårt slag för Linda. Hon ringde sin pappa och var förtvivlad när beskedet kommit om att man inget kunde göra. Pappan sa ”Carmela är redan omhändertagen” (det vill säga omhändertagen av Gud). Detta var en stor tröst för Linda och hon beundrade sin far och hans stora lugn och förtröstan.

Lindas make Carl-Johan var efter Helge Nymans död den enda arkitekten i Finland som var expert på kyrkorummets teologi och symbolik. Därför kompletterade Linda och Carl-Johan varandra på ett mycket bra sätt. De deltog till exempel båda i planeringen av Rastis förskola i Nordsjö på 90-talet – Linda som pedagog och Carl-Johan som arkitekt.

Linda var även länskonsulent i psykologi medan hon var lärare. Hon var också länge delegat i Kyrkomötet och många andra organ och tog även initiativ till Nätverk X, en grupp som arbetade med problematiken kring akademisk arbets­-
löshet. Denna arbetslöshet bland högutbildade och även många andra orätt­visor i samhället tog Linda hårt och hon kände att hon på något sätt måste ingripa. Hon hade starka åsikter, och orättvisor berörde henne alltid starkt. 

Efter pensioneringen var Linda utbildningskonsult och hade en firma som hette Linda Slotte Konsult. Under denna tid hade hon två favoritord: värde­­-
frågor och värdediskussion. När hon höll föreläsningar i olika utbildnings­institutioner och skolor poängterade hon att värdefrågorna måste redas ut i ett tidigt skede så att inte verksamheten blir haltande. För många var dessa värde­-
frågor då ett helt okänt begrepp. Linda påbörjade boken I kunskapsträdets skugga som tyvärr aldrig fullbordades. Hon hade inte tid att fullborda den bland annat eftersom hon skötte Carl-Johan, som insjuknade i alzheimer och avled 2017. 

1974 drabbades Linda av celiaki och då visste man mycket lite om den sjukdomen. Det tog tid att reda ut varför hennes blodvärden sjönk så lågt. Hon var nära döden men överlevde bland annat tack vare goda läkare såom Claes Friman. Hennes energi var hög – också när hemoglobinet låg på bara 53 orkade hon promenera i trappor. Hon verkade alltid att hitta energi någonstans ifrån, även när alla krafter var slut.

På 1980- och 90-talen älskade Linda att cykla för att vädra tankarna under långa cykelturer. Hon skidade också ensam långa vägar och blev en gång snö­blind på isen utanför Helsingfors. Hon såg bara vitt, men hittade tillbaka tack vare föroreningsmolnen ovanför staden som visade henne riktningen mot hemmet.

Ett av Christoffers starkaste minnen från sin tid med Linda var när hon i maj 1975 tog honom till en biograf för att se filmen De tio budorden (The Ten Commandments) från 1956 i regi av Cecil B. DeMille. Christoffer var mycket intresserad av antikens Egypten det året. En annan stor händelse var Lindas och Christoffers resa till Israel 1973 med Uskonnonopettajien liitto. Christoffer minns även ett tv-program om unga mammor som Linda och han tittade på under 2010-talet. Mammorna hade svårt att få tiden att räcka till. Linda hade svårt att förstå problematiken och sa efteråt: ”Jag hade inga sådana problem. När ni var små fanns det bara en enda sak som var viktig för mig och det var att ni hade det bra. Allt annat kom på andra plats”.

Till barnen framhöll Linda också att oberoende av hur mycket illa de kunde tänkas ha ställt till med var de alltid välkomna hem. Linda skulle när som helst ha gått i döden för sina närmaste. Hon ställde alltid upp för familj och vänner, oberoende av hur trött hon var. Hon höll flitigt kontakt med till exempel sörjande och grät med dem som grät, samt skrattade med dem som skrattade.

Efter ett fall i sin lägenhet midsommaren 2022 fördes Linda till sjukhuset och drabbades där av både en stroke och flera infektioner. Hon kom aldrig hem efter det. En lindrig covid i augusti tog bort hennes matlust och sedan levde hon bara tre veckor. Lindas energi började avta från början av 2022. och hon trodde själv inte att hon knappast skulle leva till slutet av 2023. Benedicts sista ord till Linda fem dagar innan hon dog var ”Ge inte upp, du är stark.” De orden berättar för oss vem Linda var. Hon gav aldrig upp i normala fall, men denna gång räckte energin inte till.

Lindas sista ord till Carl-Johan var ”vi ses på fredagen”. Han dog natten till den fredagen för 6 år sedan och dödsbudet kom från vårdhemmet på morgonen per telefon. De sågs på fredagen, men då var han död. Christoffers sista ord till Linda var ”vi ses på fredagen”. Hon dog tidigt på morgonen på fredagen och dödsbudet kom per telefon. Besöket skedde på fredagen som planerat, men Linda var död.

Sönerna började under det senaste året känna sig ganska beredda på att Linda kanske trots allt inte skulle bli 95 år, men hade nog önskat att få fira hennes 90-årsdag i april i år. Men så blev det tyvärr inte.

En av Lindas närmaste vänner frågade ofta om inte Linda borde flytta till ett servicehus. Ett sådant boende hade onekligen varit tryggare, tyckte också Benedict och Christoffer. Linda svarade alltid att hon inte behöver fundera på sådant eftersom Gud har allt i sin hand. Han kommer att ordna saken på bästa sätt, sa hon. Precis så gick det.

J. Christoffer Slotte