Långbacka, Ralf

f. 20.11.1932
d. 27.7.2022

En av den finländska teaterns viktigaste 1900-talsregissörer är borta. Ralf Långbacka blev 89 år gammal.

Hösten 1950 var den som förändrade allt. Ralf Långbacka hade flyttat till Åbo för att studera svenska och filosofi vid Åbo Akademi, och så råkade han få syn på en affisch på Studentkårens vägg. Åbo Studentteater skulle återuppstå, och nu skulle intresserade ta kontakt. Så ramlade Närpeskillen som i tonåren hade varit intresserad av friidrott och matematik in i teatervärlden.

Sju år senare spelade slumpen ännu en gång en avgörande roll. Ralf Långbacka hade fått ett stipendium för studier i teatervetenskap i München. Under ett längre lov skulle hans amerikanska rumskamrat bila till Italien. De tog in på ett vandrarhem i Venedig och råkade träffa en studerande från Östberlin, som konstaterade att man måste uppleva Berliner Ensemble och Bertolt Brechts teater för att kunna se vart teatern är på väg.

Det fick Långbacka att flytta studierna till Västberlin, och under våren 1957 slukade han allt vad Berlin Ensemble kunde erbjuda.

För Ralf Långbacka blev det revolutionerande. All teater han tidigare sett existerade inte längre. Det var så här teater skulle göras, och när han sedan återvände till Finland var det fullständigt klart att det var regissör han skulle bli. Det var han som skulle hämta något helt nytt till finländsk teater. 

När han själv långt senare tittade tillbaka på sitt liv, insåg han att det ju ändå inte var där och då som allting började. Egentligen hade han alltid varit regissör, redan som barn.

Ralf Långbacka växte upp i Närpes i ett lärarhem. Runt skolhuset fanns en skog som var barnens paradis, där lekte man fram egna versioner av alla filmer man sett. Där var det Ralf som delade upp pojkarna i olika roller, och försökte få de andra att förstå hur man skulle leka Robin Hood.

I tonåren var han intresserad av idrott, var lovande häcklöpare och höjd­hoppare och spelade som 16-åring fotboll i Närpes Krafts seniorlag. Och så var det matematiken, hans starka skolämne som senare gav honom ett vikariat som matematiklärare i Malax.

Ralf Långbacka hann med över hundra regier i många städer runtom i världen. Han gav ut två viktiga böcker om Bertolt Brecht och Anton Tjechov. Kärleken till musiken förde honom också till operavärlden. Han hann med så mycket att det är omöjligt att nämna annat än det absolut viktigaste.

Som att han 1960 som bara 27-åring utnämndes till chef för Åbo Svenska Teater, där han under tre år förnyade teaterns repertoar med moderna pjäser och klassikeruppsättningar. Eller att han 1967 blev ett centralt namn på Göteborgs stadsteater, där han på allvar fick utrymme att utveckla de idéer som han tidigare försökt introducera i Finland; det handlade om känslan för ensemble­spel och om att vädja till intellektet. Han ville föra arvet efter Brecht vidare, som åskådare skulle man inte bara känna utan också förstå. Verkligheten skulle analyseras ur en samhällelig och inte psykologisk synvinkel.

Den perioden avslutades på ett fantastiskt sätt när hans regi av Herr Puntila fick gästspela på Berliner Ensemble. Enligt uppgift var det första gången en utländsk version av en Brecht-pjäs fick gästa Brechts teater. Vilken resa för killen från Närpes som hade fått skolkamrater att spela Robin Hood i skogen som ortens bönder en gång hade planterat runt skolbyggnaden!

Men kärleken till den Brechtska teatern och den socialistiska synen på teater­konsten gjorde att han snart stod i centrum för en av landets mest uppmärksammade teaterkonflikter – den när han på Åbo Stadsteater tillsammans med Kalle Holmberg byggde upp en av Finlands mest mytomspunna teater­perioder. Mellan 1971 och 1977 drogs landets skådespelarelit till Åbo sam­tidigt som stadens borgerliga press och ledande personer jobbade fram en hat­kampanj som skulle få publiken att bojkotta teatern. Men när de konstnärliga framgångarna uppmärksammades inte bara i Finland utan också utomlands, blev duons Åboperiod en fantastisk framgång. Själv minns jag hur raden av turistbussar inte ville rymmas utanför teatern, flera kvarter därifrån var det trafikkaos när pjäser som Sju bröder eller Galileis liv spelades.

Intressant nog fick Ralf Långbacka aldrig något riktigt stort genomslag på svenska i Finland. Den uppsättning man minns honom för är Shakespeares Som ni vill ha det tillsammans med Teater Viirus på Kalvholmen utanför Helsingfors, 1993. Den teaterkvällen har beskrivits som magisk, en vandrings­föreställning där allt blev rätt.

Det var faktiskt också på svenska som han gjorde sin sista teaterregi, Tjechovs Tre systrar på Wasa Teater 2003. En uppsättning som av många betecknades som allt för traditionell, trots att en underbar skådespelartrio gestaltade systrarna: Ylva Ekblad, Birthe Wingren och Joanna Wingren. Men så var Ralf Långbacka också en klassisk teaterman som alltid ville placera berättelsen och ensemblen i centrum. Han var en internationalist, han kände sig lika hemma i operavärlden som på Närpes teater, och han närmast föraktade 2000-talets postdramatiska teaterutveckling. “Hitta-på-teater”, var hans syn på det nya.

Jag träffade honom sista gången sommaren 2021 i hans sommarparadis i Korpo. Min tanke var att göra ett personporträtt inför hans 90-årsdag i november 2022, och hade noggrant förberett frågor kring några centrala tider i hans liv – uppväxten i Närpes, första mötet med Åbo Studentteater, mötet med Brechts teater i Berlin, de revolutionerande åren med Åbo Stadsteater, den sista teaterregin i Vasa, och känslan när ingen längre ringer upp för att erbjuda jobb.

Men Ralf Långbacka var omöjlig att regissera. Han ville berätta om sitt liv på sitt sätt. Ibland kunde ett svar inledas med en femton minuter lång introduktion, och efter tre timmar hade jag inte alls hunnit med alla mina frågor. Vi gick ut för att ta några foton i trädgården, han berättade att han varit tvungen att flytta sitt arbetsrum från vinden till bottenvåningen eftersom hans knän inte orkade med alla trappor, och så skulle vi återkomma.

I augusti, tänkte jag, skulle vi träffas på nytt för att avsluta intervjun. Så blev det inte, och jag hann aldrig fråga vad han skulle syssla med i sitt arbetsrum. Men han hann berätta att arbetet med de egna memoarerna, som blev ett tredelat, över 2 000 sidor långt paket, fungerade som ett sätt att dra sig ur det hela utan att vara bitter.

Eller hur tiden på Åbo Stadsteater gjorde att han “brakade ihop”, som han formulerade det. Då jag frågade om det inte hade varit lätt att ge upp då, för hatkampanjen och det fysiska illamåendet, konstaterade han bara att “vi hade beslutat att det här är vår chans att forma om finländsk teater, och då ger man inte upp”.

När jag nu läser igenom allt som sades under den intervjun, fastnar jag för det som blev hans sista svar i hans sista intervju:

”För mig är det viktiga för en regissör att han vet någonting om livet. Det har varit bra att ha idrottat, att kunna musik, att älska natur, väldigt bra att ha läst filosofi. För en regissör finns det ingen kunskap som du inte kan använda.”

”Jag har upplevt att alla de vägar jag gått i olika riktningar har fungerat som utvecklingsspår för mig. Jag tror att jag egentligen först i teatern upptäckte mig själv. Jag upptäckte mig själv där för där fanns någonting som hade funnits hos mig hela tiden, men som jag inte hade vetat om. Det är det viktigaste för mig. Att jag har fått leva det livet.”

Tomas Jansson