Westman Ulla-Stina

”Punkten är min bästa vän”. Det var en av de teser Ulla-Stina Westman predikade för många generationer blivande finlandssvenska journa­lister. Onsdagen den 10 augusti satte sviterna efter en hjärtinfarkt punkt för hennes liv på vårdhemmet i Dickursby.

Ulla-Stina Berg föddes den 11 maj 1927 i Helsinge landskommun. Pappa Johan Berg var agronom och bedrev ett lantbruk i Dickursby. Mamma Helfrid var småskolelärare i Dickursby folkskola.

Många år av uppväxten på hemgården Haxas i Ånäs kom att präglas av vinterkriget och fortsättningskriget. Ulla-Stina var aktiv flicklotta och många var de dagar då hon satt i torn och spanade efter sovjetiska bombplan. Eller mer jordnära skalade potatis och serverade soppa åt soldater på ungdomsgården Helsinggård.

Efter kriget och studentexamen siktade Ulla-Stina först på att gå i sin fars fotspår och bli agronom. Hon fick praktisera på en gård norr om Stockholm där hon kom underfund med att hon inte gillade kossor. På nästa praktikplats i Vehmais kunde gårdsfolket snabbt konstatera att den unga praktikanten var mer intresserad av att sitta i biblioteket och läsa än av att mocka i ladugården.

Så det blev i stället studier i litteratur en fil.mag. och så småningom också studier i journalistik vid Syracuse university i New York. Vänner från tiden i Syracuse och från sin tid som au pair i London höll Ulla-Stina kontakt med livet ut.

Ulla-Stina Berg inledde sin journalistiska bana på Västra Nyland i Ekenäs där hon också träffade sin blivande man Sten-Olof Westman 1958. Dottern Katarina föddes i Ekenäs 1959, medan familjen hade flyttat till Helsingfors då lillasyster Barbara föddes 1961.

Ganska snabbt blev det sedan dags för familjen att flytta tillbaka till Helsinge och till Stenkulla som skulle vara Ulla-Stinas hem resten av hennes aktiva liv. I Helsinge och Vanda var hon en aktiv föreningsmänniska, det svenska i Vanda låg henne varmt om hjärtat. För sitt jobb för det svenska i Vanda blev hon bland annat den första mottagaren av utmärkelsen Vandalaxen.

Ulla-Stina jobbade också aktivt i kvinnoorganisationen Zonta. Hon var med och grundade både organisationen i Vanda och den Zonta-klubb som grundades i det självständiga Estland. Också det här jobbet gav henne vänner för livet.

Ulla-Stina Westman var den som byggde upp journalistutbildningen vid Svenska social och kommunalhögskolan i Helsingfors. Det började som en ettårig kurs 1966. Efter det första året beslöt skolan att bygga upp en treårig journalistutbildning och ansvaret för den föll också på Ulla-Stina.

Som överlärare i journalistik vid Svenska social och kommunalhögskolan hann Ulla-Stina Westman i över 20 år undervisa entusiastiska blivande journa­lister och utveckla utbildningen. En av hennes årskullar firar 50-årsjubileum i år. Hälsningarna från dem hann hon få trots att hon inte hade någon möjlighet att delta i firandet.

Så här skriver en av hennes forna elever: ”Hennes entusiasm smittade, hennes iver att få oss att få en så allsidig bild som möjligt av medievärlden under ett enda studieår var imponerande. Ulla-Stina har faktiskt inspirerat otaliga mediejobbare i Svenskfinland.” Adjektiv andra av hennes forna elever använder om henne är bestämd, rättvis och krävande.

Journalistiken och skrivandet förblev viktiga för Ulla-Stina också efter att hon gått i pension. Bland annat var hon redaktör för Svenska folkpartiets tidning i Vanda, Vandaposten, och var med och skrev revyer för ungdoms­föreningen i Dickursby.

Hon var efter sin pensionering väldigt aktiv i Vanda-SFP:s verksamhet och engagerade sig också i förbundet Svenska seniorer. Politik och samhälle var hon intresserad av fram till slutet.

Barnbarnen kallade Ulla-Stina för Moj och så har hon fått heta också för sina barnbarnsbarn. De var alla viktiga för henne och under årens lopp följde hon med både med- och motgångar. Moj upphörde aldrig att understryka hur viktigt det är att läsa mycket och hur viktigt det är att skaffa sig en utbildning att stå på.

Det är den Moj vi två döttrar, sex barnbarn och sju barnbarnsbarn minns.

Katarina Koivisto