Sahlberg, Sven
f. 6.9.1932
d. 8.1.2023
Sven Sahlberg föddes i Borgå landskommun den 6 september 1932 som son till Gunnar och Verna Sahlberg. Familjens andra barn dottern Inga-Lill kom till världen flera år senare. Redan som 16-åring tog Sven anställning vid Aste-Radio och Eklöfs mekaniska verkstad i Borgå, men ganska snart klarnade det för honom att han ville studera. Och mor Verna var den som uppmuntrade honom att bli lärare.
Den begåvade ynglingen avlade folkskollärarexamen med utmärkta betyg vid Nykarleby seminarium 1956. Under seminarietiden upptäckte han, som han själv senare i vuxen ålder beskrev henne, en ”kortväxt, späd och söt flicka” som var elev vid Kristliga folkhögskolan – granne till seminariet. ”Det var något i hennes utseende som fängslade”. Bara en kort tid efter att Sven tagit sin lärarexamen gifte han sig med denna flicka, Sig-Britt Björklund, född den 25.8.1934 i Kronoby, senare bland annat föreståndare för Fridebo åldringshem samt mycket aktivt verksam i många kommunala och kyrkliga uppdrag i Ekenäs.
Bröllopet stod den 5.8.1956. I äktenskapet föddes dottern Gerd 1958, senare lärare i Ekenäs och sonen Jan 1961 som blev egenföretagare. Sin första ordinarie lärartjänst bestred Sven vid Tast folkskola i Nedervetil 1961-63. Familjens flyttningslass gick till Ekenäs 1963 sedan Sven valts till ordinare lärare vid stadens svenska medborgarskola.
På 1970-talet fungerade han som skolplanerare vid såväl Länsstyrelsen i Nyland som för de samgående kommunerna Ekenäs, Ekenäs landskommun och Snappertuna. Under åren 1976–1980 innehade han den ordinarie tjänsten som stadens skoldirektör och från 1980 till pensioneringen 1992 som rektor för Seminarieskolan. Sin skolmannabana summerade Sven med ”mina tolv bästa år upplevde jag som rektor för Seminarieskolan”. Han var tacksam för 70-talet med sin pedagogiska optimism och 80-talet med ökande resurser och bättre hjälpmedel.
Sven kom med i kommunalpolitiken 1966 ”uppeggad av ojämlikheten och orättvisorna i staden” och han brann för införandet av grundskolan och förbättrandet av de sociala förhållandena. Förutom att han hann sköta ledande uppdrag i stadsfullmäktige, förbundsstyrelsen för Västra Nylands kretssjukhus, direktionen för Ekenäs sjukvårdsskola (25 år) och socialnämnden valdes han in i en lång rad nämnder samt i Ekenäs församlings kyrkofullmäktige och församlingsråd.
Efter sin pensionering engagerade han sig särskilt aktivt i Ekenäs pensionärers verksamhet både som sekreterare och webmaster. 1992 förlänade republikens president honom undervisningsråds titel. Vid sidan av sitt arbete och de många förtroendeuppdragen byggde han under 1970- talet målmedvetet på sin utbildning med en hum.kand-examen vid Åbo akademi med svenska språket som huvudämne, tog vitsord i skolförvaltning, akademiskt vitsord i litteraturvetenskap och skaffade sig kompetens som yngre lektor i modersmålet. Såsom hans dotter Gerd har formulerat det; ”det pappa ville lära sig det lärde han sig också”.
Han var emellertid inte endast intelligent. Han var särdeles händig och uppförde både familjens egnahemshus i Ekenäs på 1960-talet och sommarstugan vid Gennarbyviken i Tenala i början av 1970-talet. Under sin lärartid hade han självfallet hand om slöjdundervisningen och tillverkade möbler och leksaker i trä åt sina barn. Som pappa tog han ett särskilt ansvar för att barnen skulle utnyttja sin potential. Han inspirerade dem till att läsa böcker, till flit och arbete. För honom själv var böcker och läsning en passion och att läsa Nobel-pristagarnas böcker var självklart.
Efter att Sven gått bort har barnen i hans efterlämnade papper hittat prov på pappans fallenhet för författarskap. Han har nostalgiskt och medryckande nedtecknat minnen ända från barndomen tills familjen flyttade till Ekenäs. Om han avsåg att utge en självbiografi förblir dock förborgat.
I sitt samhällsengagemang skrev han ofta välgrundade debattartiklar främst i tidningen Västra Nyland. Skriftställeriet skötte han uteslutande på sin dator, som han i övrigt som pensionär intresserade sig mycket för. Under ungdomen ägnade Sven sig åt både friidrott och skidning men de grenarna kom dock aldrig att dominera hans fritid. Som vuxen och särskilt som pensionär blev resandet viktigt. På 1960 och 1970-talen företog familjen regelbundet sommarresor till Österbotten och de nordiska länderna. Och sedan man skaffat sig en lägenhet på Teneriffa blev regelbundna solskensvistelser där för Sven och Sig-Britt en behövlig och hälsosam avkoppling från vardagen och stressen i hemstaden.
Sedan 1957 hade Sven plågsamma njurproblem. Efter en njurinflammation måste han avbryta sin militärtjänstgöring och blev från början av 1970-talet beroende av ständig läkarvård. Efter en kritisk tid på 1990-talet med regelbunden dialys, som tidvis sköttes av hustrun Sig-Britt, genomgick han en njurtransplantation 1998 och kunde – även om inte helt problemfritt – fortsätta ett aktivt liv ännu nästan ett kvartssekel.
I det privata umgänget var Sven en vänsäll kamrat. Hans lågmälda men klarsynta väsen väckte respekt och sympati. En vacker vinterdag den 8 januari 2023 insomnade den hängivna pedagogen och samhällspåverkaren stilla i sin sjukbädd i Ekenäs efter ett drygt 90-årigt innehållsrikt och strävsamt jordeliv. Vi i hans vänkrets har i honom upplevt en genuin och trofast vän som vi idag innerligt saknar.
Trygve Lindqvist