Badermann, Elmar

f. 18.11.1936 I Wuppertal, Tyskland
d. 14.7.2023 I Tammerfors 

Vad vore Lovisa utan Elmar Badermann? Åtminstone inte den idylliska småstad vi alla är stolta över, och tusentals besökare årligen beundrar. Elmar tjänstgjorde 1976-85 som stadsarkitekt i Lovisa, men nu är han borta. Han avled i somras i Tammerfors, den 14 juli.  

Dit flyttade han sedan skidorna gått i kors med beslutsfattarna i Lovisa. Elmar var nämligen inte bara ovanligt energisk utan också orädd och frispråkig. Och det passade ju sig inte i en småstad som Lovisa, och Elmar avgick till slut från sin tjänst. ”Innan jag själv blev uppsagd”, som han småleende konstaterade då jag träffade honom för cirka tio år sedan. 

Elmar Badermann föddes i Tyskland och växte upp i en familj där både far och farfar var arkitekter. Han blev redan som ung fascinerad av Finland och sökte sig hit för studier, blev arkitekt från Tekniska högskolan i Otnäs 1966 och tekn.lic. 1973. Efter att ha arbetat på arkitektförbundet SAFA 1966-72 och som stadsplanearkitekt i Helsingfors 1974-76 kom han till Lovisa, där hans fru Sirkka-Liisa samtidigt fick jobb på A-kliniken. Tillsammans flyttade paret in i ett vackert gammalt hus uppe på åsen. 

Elmar kom mitt i dusten mellan dem som ville riva och dem som ville bevara. Stadsfullmäktige hade redan lagt ner tummen för den Bengtska stadsplanen, som hade inneburit rivning av stora delar av Neristan. Men det fanns mycket kvar att rädda, och det är Elmars förtjänst att åtminstone en del av det bevarades. Till det hörde Bryggeribacken och Garnison, med sitt Brännvinstorn. Det sistnämnda under stor dramatik, då en del av tornet redan hade rivits. Och Sibeliushuset, där Jean Sibelius ofta vistades i unga år.

Därefter blev det alltså Tammerfors, där Elmar gjorde konsultarbeten, både för Tammerfors stad och andra kommuner. Han var oerhört produktiv och publicerade ungefär 1 000 tidnings- och tidskriftsartiklar och ett femtiotal böcker. Bland dem den första handboken i byggnadsrenovering.

Hur Elmar resonerade framgår av det föredrag han som hedersgäst höll vid Renovera Ger Mera (numera Lovisa Historiska Hus) i Lovisa 1.9.2007 (min översättning från finskan): “Man ska bo i ett hus på husets villkor och inte sina egna. Huset fanns där före oss, vi kom senare. Det är vi som ska anpassa oss till huset och inte tvärtom. /…/ Jag har gett köpare av gamla hus rådet att först bo där ett år innan man sätter igång med renoveringen. /…/ Man ska inte heller romantisera. Jag minns ett hus i Lovisa där man tog fram de gamla stockarna under tapeterna, och sandblästrade eller tvättade stockarna. Men inte bodde man på 1700-talet i Lovisa i en korsu, även om det kanske på landet fanns hus där stockarna var framme. Lika är det om man i moderna hus lägger in kakelugnar från 1700-talet.”

Han betonade också vikten av att dokumentera: “Och liksom vi bevarar gamla hus borde vi bevara också de minnen som hör ihop med dem /.../ och på det sättet skriva husens historia.”

Det var något Elmar själv ofta gjorde, genom att gräva fram information om gamla fastigheter och kvarter som han sedan delade med sig i form av tidningsartiklar. Till exempel en ypperlig artikelserie om Kapellparkens historia.

Under pensionärsåren i Tammerfors blev det alltmer släktforskning, ett intresse Elmar haft sedan ungdomen. Det blev en lång rad publikationer, främst om hans tyska släkt, huvudsakligen på tyska. Men hans tyngsta verk (också bokstavligen) finns också på finska, “Esivanhempani” (2016), på 560 sidor.   

Elmar var gift två gånger, först med Anna Marita Segerstråle och därefter Sirkka-Liisa Marjatta Hirvonen. Från första äktenskapet två barn, Leena (1963) och Erkko (1965) och från det andra likaså, Esko (1968) och Loviisa (1969). 

Det har gått fyrtio år sedan Elmars tid i Lovisa, och hans bedrifter därmed för många obekanta. Vårt värdefulla byggnadsbestånd är däremot för de flesta en självklarhet. Så var det inte på Elmars tid. Att attityderna småningom svängde var i hög grad hans förtjänst. Något vi tackar för!

Thomas Rosenberg