Dammert, Pontus

f. 2.8.1939
d. 8.11.2023

TV-producenten och regissören Pontus Dammert dog natten till den 8 november. Hans skolgång började i Classicum i Åbo och fortsatte i Lärkan i Helsingfors. Det var där vi träffades, kände igen en kreativ lekfullhet hos varandra och blev vänner för livet.

Vårt första gemensamma teateräventyr var en fransk 1800-talsfars som vi kallade De bägge döfve. Pontus och Magnus Häggström spelade, jag regisserade. En sanslös orgie i lyteskomik, helt omöjlig att framföra i dag, men den möttes med gapskratt och jubel av den tidens gymnasiepublik.

Några år senare fortsatte vi i Studentteatern, som för oss båda blev en förskola till yrkeskarriären. Pontus gjorde många roller, mest minnesvärd som narren Valerio i Georg Büchners Leonce och Lena, men han ställde också till det för sig.

En vår fick vi besök av en norsk teatergrupp. Den stannade i Helsingfors tre dagar, men det räckte för Pontus; han förälskade sig handlöst i Kate. När vi följde våra gäster till järnvägsstationen hoppade han i sista minuten på tåget och åkte med. Utan så mycket som en tandborste i fickan.

Efter en vecka började hans mamma Dorrit och syster Christel bli oroliga. De bad mig åka till Oslo och försöka tala förstånd med pojken, och det gjorde jag. Men naturligtvis misslyckades jag, och egentligen avundades jag hans lyckliga oförnuft. Eskapaden varade i något år, Pontus hankade sig fram som scenarbetare på Det Norske Opera. Sen kom han hem.

Han kunde ha blivit en fin skådespelare, men nyfikenheten drog honom till det nya fenomen som skulle bli Finlands Television, senare FST och i dag Yle Fem. Där blev han en av pionjärerna och där fortsatte vi många gånger vårt samarbete.

Stämningen ute i Fredriksberg, som Böle hette på den tiden, liknade den som rådde i Hollywood i början av förra seklet. En improvisationsglad tid, där vägen från idé, ofta hugskott, till sändning var kort och ambitionsnivån föga tyngande. Liksom de första filmerna lekte vi med den nya mediet, parodierade seriösa program och trixade med kameran. Inget av de banden finns längre kvar och lika så gott, men oj vad vi hade roligt.

Pontus kom att stanna på TV ända till pensioneringen, med tiden allt skick­-
ligare och mångsidigare som yrkesman. Han gjorde barnprogram med Marita Lindqvist och Georg Malmsten, musikprogram med John Storgårds, komediserie med Daniel Katz och Frej Lindqvist, lyrikprogram med Vivi-Ann Sjögren. För att inte tala om serien Mat och människor, älskad av tittarna och en hjärtesak för mästerkocken Pontus. Den kärleken gav honom också en av de finaste utmärkelser den kulinariska branschen känner; på väggen i hans och Irjas kök hänger plaketten som visar att han tillhörde Chaine des Rottiseurs.

Pontus hade en charm som kunde kallas barnslig, men han var också en kulturmänniska. Beläst, musikalisk, med berörande bildkonst på hemmets väggar, och med sinne för samtal också om allvarliga ämnen.

Den långa sjukdomstiden dämpade i någon mån hans uppsluppenhet, men inte hans livsmod. När läkarna avrådde från alkohol lydde han snällt deras råd, men när bot inte längre fanns och vården gick in i sitt palliativa skede, då hällde han resolut upp en gin tonic. Livsnjutare in i det sista.

Så kommer jag att minnas Pontus. Med saknad, men framför allt med ett varmt och tacksamt leende. Det finns redan i den sonett som jag skrev till honom år 1999 när han firade sin 60-årsdag på sitt älskade Pörtö:

Visst är det rätt, här mitt i levnadsloppen, att solen lyser med så vänlig glans.
En yngre sextiåring sällan fanns
än dagens födelsedagsbarn, den kloppen.

Just nu går livet som en skärgårdsdans och det kan vara dags att korka opp en,
och låta vin och vänskap värma kroppen. Och själen, som väl finns där 
någonstans.

Sen är det lättare att leva vidare
tack vare Pontus, evig glädjespridare
från topp till tå, från huvudet till snoppen.

Bengt Ahlfors