Skog, Frank

f. 10.5.1968
d. 4.4.2024

När budet om att Frank Skog hade gått bort nådde oss, kom det alldeles för plötsligt, alldeles för fort. Trots att vi alla kände till hans cancer och att han bara hade lite tid kvar, är det ändå helt ofattbart att han nu är borta. Ännu några dagar innan det hände var han ju så levande, så här och nu, så den varme, glade Frank vi alla kände – och därför är det nu så oändligt svårt att föreställa sig att han inte är här.

Sådan var ju Frank. Glad, levande och den evige kämpen. När han hade fått veta att sjukdomen var obotlig, bestämde han sig för att han skulle leva fullt ut så länge han bara kunde. Och det gjorde han: träffade vänner, bjöd in till kaffekalas, gick på teater, skrev teater, umgicks med sina barn och sina andra nära och kära, till och med flyttade lägenhet till en ny och planerade för framtiden. Fast han visste att den var utmätt.

Frank var en Kokkola-pojke. Han tillbringade en period av sin barndom i Sverige, men Karleby var hemmet, han föddes och växte upp där och Kokkola präglade honom. Han levde gott och väl över halva sitt liv i södra Finland, men hans själ var österbottningens. Hans personlighet präglades av allt det goda med Österbotten: lojalitet, hederlighet, självförsörjning och en sorts talkoaktig fötterna på jorden-inställning till det mesta. Och alltid med en underfundig humor i botten. Frank var ändå ingalunda en inbunden knutpatriot, utan en öppensinnad världsmedborgare, som alltid hade tid, intresse och nyfikenhet för andra. Frank älskade de flesta och de flesta älskade honom.

Franks värv i livet blev teatern. Intresset föddes och garvades på Karleby ungdomsförening, där han i unga år charmade nejden i otaliga revyer och andra teateruppsättningar. Han kom in på Teaterhögskolan i Helsingfors 1989 och utexaminerades som skådespelare 1993. Genast grundade han den fria teatergruppen Sirius Teatern med fyra likasinnade och spelade med i flera experimentella uppsättningar under de följande tio åren. Sedan var det dags att gå vidare och Frank anknöts till Unga Teatern i Esbo, som därefter kom att bli hans andra hem ända tills idag. Man kan med fog kalla Frank för en renässansmänniska och han nöjde sig inte enbart med att spela teater, han skrev dessutom otaliga pjäser genom åren, han regisserade och han planerade och byggde scenografier. Frank figurerade även på många andra teatrar förutom Sirius och Ungis, han spelade bland annat på Lilla Teatern, Klockriketeatern och Wasa Teater. Han blev också en viktig mentor för otaliga professionella skåde­spelare och amatörer ute på Sveaborg i friluftsskådespelen han skrev och regisserade där. Han sågs i filmer och television och hans vackra, djupa stämma hördes i månget hörspel och mången animation. Han var i många år talkoaktivist, byggare och lastbilschaufför på Hangö Teaterträff och en omistlig del av festivalen.

Men först och främst var Frank ändå skådespelare. Han hade ett otvunget sätt att förhålla sig till skådespelandet, som jag alltid har beundrat. Det var underligt lätt för honom att spela teater. Och otaliga är hans bravurer genom åren: bland andra Jeppe i Jeppe på berget, Vincent van Gogh i Fou Rou och Pettson i ett flertal uppsättningar på Unga Teatern. I den rollen infriade han den klassiska klyschan om att vara rollen, inte spela den. Det var som om Sven Nordqvists gubbe hade stigit ut från boksidorna och förkroppsligats på scen. Frank var Pettson.

Ett mandomsprov på senare år blev pjäsen Jultomten som försvann. Frank skrev och regisserade den, planerade och byggde scenografin och spelade även rollen som Jultomten, med charm och värme.

Frank gjorde också mycket annat utanför teatern. Han påbörjade husbyggar­-
studier innan han gjorde tiljan till sitt liv. Han byggde sitt eget hus i Borgå och hammare och andra verktyg var som förlängningar av hans armar. Och han körde lastbil. Han älskade att köra lastbil. Och han var bäst på det, ingen diskussion om saken. Han älskade musik, sjöng som en tangokung och komponerade även själv, givetvis med egna ihopsnickrade texter. Den redan nämnda humorn var ett av Franks starkaste karaktärsdrag, han var en genuint rolig människa. En del karakteriserade hans ordvitsar som dad jokes, andra som så kallad träbenshumor, men jag skulle säga att det rätt och slätt var Franks egen, säregna humor. Vi älskade den.

Frank ville alltid bli pappa och hans dröm blev sann. Han fick tre underbara barn och familjen stod honom alltid närmast.

De många som nu sörjer Frank är i främsta hand hans barn Linnea, Elmer och Emilie, deras mor Laura, hans far Harry, hans systrar Annette och Ciara, hans käresta Eva och hennes son Jonatan samt ett flertal släktingar och en stor skara vänner.

Saknaden efter dig är enorm. Du var ju här precis för en stund sedan. Du var så levande.

Men du är inte helt borta. Du är här. Vi hör dig i vinden, vi ser dig i solen, dina blå ögon skrattar mot oss. Du är alltid med oss, Frank.

Paul Olin
vän och kollega