Ilmoni, Martin

f. 19.8.1963
d. 13.12.2024

Singer-songwritern, radio- och tv-redaktören Martin Ilmoni har lämnat jordelivet. Han var en av mina långvarigaste vänner, ända sedan första klassen i skolan. Nu har sången tystnat – efter två album, många uppträdanden, och en lång rad radio- och tv-jobb.

Det var redan klart från början att Martin skulle syssla med det kreativa, och även genom att kombinera sina talanger. Så fort vår skola skaffade en 8 mm-filmkamera lånade vi den och spelade in vår första film, liksom Martin ivrigt filmade ”indianfilmer” med sin granne på sommarstugan. Och då hemvideokamerorna kom på 1980-talet, med möjlighet att sätta ljud till bilden, gjorde vi tillsammans många experiment. Ett ledde till kortfilmen ”Horror”, som år 1986 belönades med ett hedersomnämnande i Videolehtis och MTV:s tävling med över 200 deltagare. 

Men under gymnasietiden var det tydligt att musiken började växa fram som det huvudsakliga för Martin. För några skolavslutningar tränade vi med skolkamraterna ihop ett rockband, ”The Shaking Legs”. Då många i publiken sade att det lät så bra att det måste vara playback, visste vi att något var på gång. För inspelningar skaffade Martin hem en C-kassett-baserad four-track, och började skriva egna låtar och göra demoinspelningar. Hans stora familj som bodde på Karlstorp i Mejlans fick sedan ta del av ivrigt musicerande och sång. Gården, som varit i släkten Ilmonis ägo sedan 1928, blev även skådeplats för nya filminspelningar, och för oss ungdomar blev Martins familj – med alla hans farbröder och hans faster – ett slags förebild för ett färgstarkt och intressant liv.

Medan vår vänskap och vår växande vänkrets gjorde att vi ofta träffades i festliga tecken, gick våra studie- och arbetsvägar i olika riktningar. Martin läste litteratur, och jag journalistik. Ingendera försöken ledde till examen, utan vi använde i stället tiden till ett breddande av kontakt- och bekantskapskretsen. För Martins del ledde de nya kontakterna till Rikard Lassenius och bildandet av bandet April Moon, som gav ut singeln ”Miss Me Now” år 1987.

Debutsingeln fick radiospelningar, men skivbolagen nappade inte omedelbart. Martin ville som sina amerikanska förebilder komponera och sjunga på engelska – och helst komma ut i stora världen genast – men ännu i slutet av 1980-talet var budskapet från skivbolagen: byt till finska så är vi kanske intresserade. Och så blev det till sist efter mycket övertalande. Martin skrev kontrakt med EMI, som inte sparade pengar för att arbeta fram en ny finsk stjärna. EMI anlitade topptalanger och producenter för att översätta Martins låtar och spela in albumet ”Kultalankaa” som släpptes 1994. Låten ”Love You Twice” blev nu ”Beibi mä korjaan”, och den låten blev också Martins största hit med återkommande spelningar – idag även på distributionskanaler man bara kunde drömma om på 1990-talet.

Att ge bort den kreativa kontrollen blev ändå en tung process för Martin. Han kände inte igen sig själv, både i den ljudbild EMI skapat, och i den produkt man försökte forma honom till. Så även om EMI var villig att fortsätta, sade Martin upp kontraktet. Några år senare producerade han i stället med Rikard Lassenius och med inspelningutrustning från bl.a. YLE:s överskottslager albumet ”Monsuunimaileja” år 1998. Musikaliskt blev albumet en pärla, där Martin äntligen hade den kreativa kontroll han önskade. Men utan de stora bolagens distributions- och marknadsföringsmuskler blev försäljningsframgången och publiciteten blygsam. De nya sätten att distribuera och marknadsföra var ännu på kommande.

För brödfödan gjorde Martin inhopp på Svenska YLE, bland annat i Lördax i Radio Vega. Och då jag själv blev egenföretagare år 1999 samarbetade vi sedan under samma tak i fem år, då Martin började producera kortfilmer för företag och organisationer, och frilansade för tv-sidan på Svenska YLE, på den tiden FST. Där blev det främst olika inslag i magasinprogrammen Magnet och Dynamo, och längre tv-serier, varav kanske ”Adress”-serien med finlandssvenskar som jobbade utomlands blev den kändaste. Då hade video- och datortekniken nått så långt, att vi som självlärda producenter och filmmakare med förmånlig utrustning kunde skriva, producera, filma, klippa och leverera broadcast-kvalitet från början till slut – och i Martins fall även lägga egen musik till. Alltså precis med den totala kreativa kontroll Martin alltid önskat sig. 

Som många artister var Martin en komplex personlighet. Han var en orubblig vän och vek aldrig från min sida, även under prövande tider av personliga motgångar. Samtidigt var hans starka integritet inte enbart en positiv sak i en bransch där även beställare och betalare har krav och vill påverka idéer och utformning. Vår vänskap påverkades ändå aldrig negativt av våra egna, intensiva diskussioner. Och hade Martin varit ung idag hade han troligen på egen hand skapat en stor följarkrets med en alldeles egen marknad på till exempel Youtube. Då sådana verktyg till sist uppenbarade sig, räckte inte hans krafter till för att han skulle återuppfinna sig. Till olika besvikelser fogades till sist även de gamla tv-beställarnas ”förnyelser”, där även beprövade och av publiken uppskattade programkoncept skulle fasas ut, och frilansuppdragen torkade in.

Martin var gift och skild två gånger, först med Susanna, sedan med Anne. Från det första äktenskapet föddes dottern Anna. Under Martins och mina filosofiska diskussioner framkom ofta hur viktig Anna var för honom, och hur stolt han var över hur hennes egna musikaliska talanger växte fram. Det ledde också till Martins sista publicerade låt, den finstämda duon med Anna; covern ”Tänd ett ljus”, som lanserades 2019. Den låten är en värdig hyllning till Martins minne.

En kreativ och mångsysslande talang har alldeles för tidigt gått vidare till den stora orkestern i himlen. Martin Ilmoni lämnar efter sig intressanta tidsbilder i form av många tv-dokument, och en liten låtskatt på cirka femtio charmiga kompositioner, varav de svenskspråkiga låtar han länge jobbade på eventuellt ännu kommer ut i någon form. Bland släkt och vänner lever vidare ett ljust minne av en varm, snabbreplikerande och humoristisk människa, oftast nynnandes på den nästa hiten.

Rabbe Sandelin