Erikson, Inga

f. 10.10.1928
d. 23.6.2024

När sommaren var som ljuvast och dagen som längst fullbordades Inga Ellida Eriksons långa liv. Hon föddes som Inga Hjortman den 10 oktober 1928 i Kvevlax i Österbotten i en jordbrukarfamilj som ett av tolv syskon – fem av dem gick bort i späd ålder i en svår epidemi efter första världskriget innan de andra syskonen föddes.

Inga deltog i arbetet på gården liksom sina syskon, men hon visade sig tidigt ha läshuvud och tillbringade helst sin fritid i sällskap med en bok, gärna på takåsen till huset, där hon kunde sitta i fred. När tiden i folkskolan närmade sig sitt slut, vilket sammanföll med vinterkriget, kom läraren hem till familjen för att be dem att sätta Inga i läroverket inne i Vasa. Önskemålet beviljades inte, det fanns inga pengar och varje hand behövdes i det dagliga arbetet.

Efter kriget hade önskan om att få utbilda sig vuxit så stark hos Inga att hon trotsade föräldrarnas vilja och sökte in till seminariet i Ekenäs för att få läsa till lärarinna. Med ett fåtal slantar i bagaget tog hon tåget till södra Finland för att börja ett nytt kapitel i sitt och familjens liv – det första av syskonen som valde att satsa på en högre utbildning.

Tiden vid seminariet blev på många sätt lycklig trots den ekonomiska knappheten. Inga fann sig snabbt till rätta i böckernas värld och hennes musikalitet fick uttryck i form av sång och pianospel. Med stolthet berättade hon att hennes dikt och sång framfördes på avslutningen och ännu vid hög ålder kunde hon recitera poesi och texter från seminarietiden utantill. Den legendariska lärarkåren bestod av profiler som rektorn Johannes Cederlöf, också kallad ’Mannen’, Sigurd Sahlberg, vars geografibok användes i folkskolorna under årtionden, samt Sigurd Snåre, en legend inom körsången och musiken. Som den vetgiriga person hon var sög hon snabbt till sig kunskap och kultur och vetenskaplig kunskap. Intresset för musik, litteratur och konst bestod hos henne hela livet, men troligen hade hon blivit läkare om hon fått den möjligheten.

Den kanske mest minnesvärda upplevelsen under seminarietiden var studieresan till Jylland i Danmark, då Inga och hennes kurskamrater besökte Vejle och Jelling med sina fina korsvirkeshus och höjder klädda av tät bokskog. Intresset för nordiska språk ledde till att hon under sextiotalet avlade kurser i danska och norska vid Vasa Sommaruniversitet.

Ingas första lärartjänst efter examen var vid folkskolan i Övermark i Sydösterbotten. Där träffade hon mannen i sitt liv, Folke Erikson, som också verkade som lärare. De unga tu gifte sig rätt snart och flyttade till Vasa, där bägge fick varsin lärartjänst och sitt första barn. År 1952 gick flyttlasset till den lilla kustbyn Rangsby i Närpes socken, där en helt nybyggd och modern skola väntade och snart också det andra barnet. Under drygt tio år undervisade Inga i klass 3–4 och deltog aktivt i byns sociala och kulturella liv, musiklektioner och handarbetskurser. Efter den svåra jordbävningen i Agadir 1960 sydde Inga tillsammans med byns kvinnor tiotals djellabor, de traditionella värmande marockanska klädesplaggen för de nödställda invånarna. Viljan att solidariskt hjälpa andra bestod också efter lärarkarriären – Inga och Folke samlade in hundratals paket med kläder och mat till fattiga människor i Östeuropa efter murens fall på nittiotalet.

Nyfikenheten och viljan att förnya sig ledde till att Inga och Folke valde att utbilda sig till lärare för medborgarskolan och efter ett år i Nykarleby ledde vägen söderut till bruksorten Dalsbruk på Kimitoön och ännu en helt nybyggd skola för både mellanskolan och medborgarskolan. I de ljusa och fräscha lokalerna lärde Inga eleverna från arbetarnas Dalsbruk, från fiskarnas Hitis och böndernas Dragsfjärd att skriva snyggt, räkna rätt och att sticka, sy och virka. Kommunen satsade som en av de första i Svenskfinland på att införa grundskolan, vilket var en utmaning som passade Inga – nya böcker, nya kunskaper, nya metoder. Hon fick förtroendet att som en av pionjärerna i grundskolan verka som handledare för andra skolor i Åboland och knyta nya kontakter som varade livet ut. Detsamma gäller också för seminariekamraterna, som höll samman och träffades år efter år, mycket tack vare Ingas energi och initiativförmåga. Hon var också duktig på att hålla kontakt med andra – hon och hennes 102 år gamla syster Anni i Vasa talades vid dagligen.

I slutet av sjuttiotalet valde Folke att bli skolsekreterare i grannkommunen Kimito, men han trivdes illa med att tvingas lägga ner många byskolor. Inga valde att 1980 följa med honom till den byskola som blev deras sista arbetsplats, Västersundoms skola i östra Vanda. Där fick de en liten oas i skuggan av den brusande motorvägen och en helt ny pedagogisk miljö, att undervisa storstads- och förortsbarn. Under åtta år pendlade de mellan det egenhändigt uppförda hemmet på en höjd utanför Dalsbruk och stadsmiljön med sina köpcenter och sociala klyftor. Med stor pliktkänsla och stort engagemang gav Inga många barn både kunskapsmässig vägledning och en moralisk kompass – hennes elever från Västersundom skrev regelbundet brev och berättade om sina liv som vuxna, i många fall som föräldrar till barn i samma skola. Inga var en sann profil, som inte lämnade många oberörda.

På fritiden ägnade sig Inga och Folke åt många saker, från att förbättra och förnya sitt hem till att resa runt i världen. År 1959 deltog de två i en resa med en folkvagnsbuss till Neapel i Italien, via Amsterdam, Bryssel, Paris, Monaco, Rom och Venedig. Med på den äventyrliga campingresan var också en annan ung lärare, Sigrid, sedermera Stenfors, som senare arbetade som lärare i Dalsbruk. Vänskapen bestod livet ut, två starka personligheter med bestämda åsikter om det mesta. Andra resor gick till Norge, Spanien och Kanarieöarna, Storbritannien, Grekland, Österrike, Tyskland, Italien, Schweiz och Frankrike med bil, Tunisien, där de två tog sig fram med tåg och buss utan kunskaper i franska eller arabiska, Thailand, Kina, Indien och till och med till Sydney i Australien.

Inga var hela livet intresserad av nyheter och av samhället – det finns knappast någon jordbävning eller orkan som hon missat under sina 95 år på jorden. Hon höll inte heller inne med kritik mot politiker eller andra beslutsfattare som gynnade sig själv hellre än sina väljare eller kunder. Inga var den sanna läraren och uppfostraren, både som lärare och i det privata.

De sista åren blev trädgården hennes oas, där hon vårdade sina blommor och matade vinterfåglarna. Och hemma bland blommor och blad gav hennes hjärta upp en vacker sommardag – ett snabbt och effektivt slut som passade henne perfekt – att hamna på långvården och vara beroende av andra var en möjlighet som gav henne rysningar.

Tage Erikson