Landefort, Lisbeth

I augusti 1938 anlände 13-åriga Lisbeth Krott med sin faster Rudi till Helsingfors ombord på ångaren Ariadne. Nedanför på kajen stod Lisbeths mamma, som hade kommit tidigare och etablerat sig i Helsingfors med sonen Peter. Flyktingarna tilläts inte gå iland samma kväll, och under hela natten stod en stödtrupp kvar på kajen medan intensiva förhandlingar fördes med myndigheterna. Till gruppen hörde bl.a. Sylvi Kyllikki Kilpi, Atos Wirtanen, Väinö Tanner ”und der gute Herr Stiller” — den Abraham Stiller som är huvudperson i Klaus Härös nya film Aldrig ensam.

Lisbeths mamma stod redo att kasta sig i havet om flyktingarna inte tilläts landstiga utan skickades tillbaka till Tyskland, men allt slutade väl och det visade sig sedan att detta var den sista avgången med Ariadne där flyktingar fick gå iland. Familjen kom från Wien och Rudi och Lisbeth hade stängt dörren till lägenheten på Mariahilferstrasse med alla sina inventarier och de två flyglarna. För henne var det ett avslutat kapitel. Finland var hennes nya hemland, och polisen som förhörde henne såg snäll ut i sin vackra blåa uniform i jämförelse med de murriga brungröna nazisterna.

Det var Lisbeths personlighet, det vänliga intresset, förmågan att lämna obehagligheter och sorger bakom sig och blicka framåt, den acceptans hon utstrålade, som helt visst underlättade hennes integration. Efter sex månaders tystnad i Laguska skolan talade hon flytande svenska, och hon hade bara gott att säga om skolan och kamraterna. 

Musiken var hennes stora intresse och hon gick målmedvetet in för en musikexamen (flöjt, violin, sång) vid Sibeliusakademin 1943. År 1944 kom hon in på Svenska teaterns elevskola. På teatern var hennes stora roll Lilla helgonet med Max Hansen som motspelare. Det blev också en hel del turnéföreställningar i Finland och i Norden och privata teaterresor och musikstudier i Paris, London och Zürich. Allra helst hade hon velat bli operasångare, men det visade sig snart att hennes röst inte hade det stora omfång som krävs. 

1956 föddes hennes son André som i närmare sjuttio år förblev den närmaste och käraste personen i hennes liv. Det var dags för Lisbeth att sluta med turnerandet, men tack vare Radioteatern fick hon användning för hela sin utbildning också i fortsättningen. Innan tv kom in i bilden hade Radioteatern en stark position. Den gav en föreställning i veckan under största delen av hennes tid fram till pensioneringen 1991. Som radioteaterregissör var hon banbrytande och hann under sina nästan 200 föreställningar spela både samtida och äldre inhemsk dramatik, klassiker ur världsdramatiken och europeisk avantgarde.

Liksom Lisbeth själv hade blivit handplockad av radioteaterns legendariska chef Karin Mandelstam, blev också jag headhuntad till radioteatern av Lisbeth som tonårsflicka på 1960-talet. Under den tioårsperiod jag skrev för radioteatern lärde jag mig mycket mera än jag då förstod. Vår vänskap blev livslång, och jag blev väl förtrogen med den mångspråkiga och genomkulturella värld hon representerade.

Hur framgångsrik och variationsrik Lisbeths karriär på Radioteatern än var, var det teatern och operan som var hennes stora kärlek. Redan 1967 fick hon tillfälle att göra en regi på Lilla teatern och gjorde sedan succé 1968 på Tampereen Työväen Teatteri med Eeva-Liisa Manners Poltettu Oranssi. Under 1970- och 1980-talen hann hon med ett flertal uppsättningar på TTT, Helsingfors stadsteater, Kansallisteatteri, och Svenska teatern.

Det var Nationaloperans dåvarande chef Jussi Raiskinen, en gång en tyst ljudtekniker på rundradion, som erbjöd henne att sätta upp Don Giovanni på operan 1977. Den följdes både av stora klassiker och Paavo Heininens nyskrivna opera Silkestrumman 1984 och säkra nummer som Spelman på taket 1986. Efter pensioneringen från Rundradion 1991 hade hon ännu femton rika år kvar på operan med bejublade föreställningar som WAM — Mozart för barn, och Erik Bergmans Det sjungande trädet som också gästspelade i Berlin 2001. Mozarts Zaide (2006) blev Lisbeths sista operaregi på Nationaloperan.

Men det var inte slut på Lisbeths kreativitet som blommade upp med full kraft då hon läste Saramago på sin ålderdom och blev betagen. Baserad på romanen Baltasar och Blimunda sammanställde hon ett svårdefinierat verk för röster och cembalo kallat Av sången känner man fågeln (2006–2010) som uppfördes som bejublade engångsföreställningar i Helsingfors, Tammerfors, Imatra, Levi och Mariehamn och som gästföreställningar i Madrid, Lissabon, Lanzarote och Rom. Saramago själv kom till Helsingfors och det var ett stort ögonblick då den åldriga författaren och den ålderstigna regissören tittade på varandra och såg kraften och ungdomligheten hos den andra. Verket är unikt i vår musik- och teaterhistoria och visar på den absoluta originaliteten och självständigheten i Lisbeths arbeten.

Under sina olika regiarbeten hade Lisbeth många viktiga medarbetare och hon älskade samarbetet med den lilla gruppen betrodda: kollegerna på radion Irma Skytén och Barbro Holmberg, vännerna på operan koreografen Aku Ahjolinna, scenografen Oiva Toikka, och vid ett gyllene tillfälle också Rafael Wardi. Det är i arbetet man får sin verkliga tillfredsställelse och i vår gemensamma strävan som vänskapen blommar.

I Lisbeth Landeforts produktion finns det också böcker, främst den förtjusande lilla memoarboken Peka inte på Regnbågen (2003) skriven tillsammans med Barbro Holmberg, och introduktionen för barn till Operans värld: Hurra! Vi är på operan! (1997). Ännu i hög ålder inledde hon ett fruktbart samarbete med Esko Valtaoja som resulterade i böckerna Tähdenlento pöytälaatikossa (2013) och Sámi almmi máidnasat (2019), inspirerad av den samiska stjärnhimlen.

Material som hänför sig till Lisbeth Landeforts uppsättningar på radioteatern, olika teaterscener och på operan finns uppbevarade på Teatermuseet i Helsingfors.

Lisbeth Landefort sörjs av sin son och sonson och lever i varmt minne hos vänner och publik.

Ulla-Lena Lundberg
författare och vän