Karlsson, Gösta

f. 20.9.1922
d. 27.10.2023

En sommardag 1953 pausade ett ungt par på cykeltur på vägrenen i Grev, Larsmo. ”Är det långt kvar till Bosund”, löd frågan till en förbipasserande man i sällskap med en tio års gosse.

Paret var Gösta och Ann-Marie Karlsson, gifta sedan två år, mannen som fick frågan var Herman Fagerudd, föreståndare för folkskolan i Grev, och gossen var Hermans son Karl-Johan. Gösta berättade att cykelturen inletts i Purmo och att han övervägde att söka skolföreståndartjänsten i Bosund. Tillsammans med Ann-Marie ville han nu se vad det var för ett ställe.

Herman önskade Gösta lycka till och uppmanade det unga paret att ta omvägen via Larsmo vackra kyrka, och så gjorde de. Gösta valdes till tjänsten och kom småningom att göra den nya kommunen till sin, som lärare, föreningsaktiv och kommunpolitiker.

År 1958 omvandlades årskurserna 7 och 8 i Larsmo till vad som benämndes medborgarskola, med lokalisering först i Holm och senare i Grev, allt under Göstas ledning. Nästa skolreform föranledde 1969 Larsmo och Jakobstad att samarbeta om en gemensam försöksgrundskola, sedermera Rådmans skola, åter med Gösta i en huvudroll. Han utbildade sig till studiehandledare och blev slutligen Rådmans rektor, tills han 1984 gick i pension. 

Medborgarskolans samhällsorientering och betoning på praktiska ämnen passade Gösta väl. Nytt var föräldramöten, där Göstas inkluderande attityd gjorde honom omtyckt och respekterad. Hans idrottsintresse återspeglades i en betoning på skolidrotten och ett stort engagemang i Larsmo idrottsförening, som han ledde i nio år. Då idrottsplanen i Larsmo invigdes 1957 uppträdde en stor skolgymnastikgrupp med ett program som Gösta hade komponerat och övat in.

Under 1960- och 1970-talen steg Gösta fram som en nyckelperson i Larsmo, bland annat som kommunfullmäktiges ordförande eller viceordförande i åtta år, och som kommunstyrelsens ordförande lika länge. Hans resultatorientering gav i regel resultat, dock inte ett projekt som han verkligen jobbade hårt för, nämligen att Nautor skulle bygga sin konstruktionshall i Larsmo. Tomten var i samförstånd med företagets grundare Pekka Koskenkylä redan utsedd. Men när saken kom för avgörande log de kommunala beslutsfattarna. Riktiga båtar kunde inte byggas i plast. Så blev hallen i stället byggd i Kållby.

Men Gösta var en dubbelnatur. Född som gräftagubbe på ett medeltidsgammalt släkthemman på Högsnår i Purmo längtade han alltid till hemgården med dess åkrar och skogar. Sommarmånaderna tillbringades alltid här, och skogsarbete med yxa och motorsåg innebar genom alla år meditation och återhämtning.

Gösta var nästyngst i en barnskara på sju. Av farfar, föräldrar och syskon lärde han sig allt en modern jordbrukare behövde kunna, från att odla upp ny åkermark till att fläta korgar. Atmosfären i hemmet var human, familjesammanhållningen stark, flitigt arbete en självklarhet, engagemanget i lokalsamhällets frågor stort.

Gårdens husdjur sågs som vänner och individer. Göstas första djurfarm fick sin början efter att han som skolpojke bytt en höna mot en kanin med skolläraren. Farmen kompletterades snart av ett antal harar, av Gösta räddade undan slåttermaskinen. Nästa steg var en egen hönsfarm: betalningen av de 200 unghönorna fick enligt köpeavtalet anstå tills hönorna började värpa.

Ortens auktoriteter – folkskolläraren, kyrkoherden och rektorn för den vandrande folkhögskolan – uppmanade alla Gösta att studera vidare. Han övervägde utbildning till agronom, då inkallelseordern anlände i september 1941.

De tre krigsåren har Gösta, baserat på sina dagböcker, skildrat i fasansfull detalj i den bok, Från tonårssoldat till krigsveteran (Scriptum), som han gav ut på sin hundraårsdag i september 2022. Svir och Tienhaara ger sammanhanget för de historiskt kunniga. Som pensionär skulle Gösta ta en ledarroll när de grånade veteranerna till sist började tala om och bearbeta minnena av det krig de deltagit i.

Ett exempel på Göstas metod gavs under den första veteranresan till de gamla krigsplatserna i augusti 1991, mitt under gammelkommunisternas kuppförsök i Ryssland. I Tienhaara trotsade Gösta de lokala myndigheterna och tog sig med några kamrater till ”Slottet”, Hackmans villa, där han 47 år tidigare hade stridit på liv och död. Här pekade han ut platsen där man då grävt ner en stupad kamrat. Denne kunde nu hämtas och ges en riktig begravning på hemorten.

På gamla dagar frågade Gösta sig om han gjort rätt prioriteringar under sitt liv. Det undslapp honom att han ångrade sina 25 år i politiken, vilket inte gett mycket tid över för barnen. Han kompenserade detta gentemot barnbarnen, till antalet tolv, som minns honom som lyssnande och lekfull.

Vid familjesamlingen efter begravningen valde var och en några ord för att beskriva Gösta. De fem orden i topp var ansvarstagande, anspråkslös, vänlig, omtänksam och uppmuntrande.

En stor glädje för Gösta var att dansa, en glädje han genom åren delat helt och fullt med Ann-Marie. Bara veckor före sin död, när han låg fjättrad vid sängen, bad han en dotter spela upp några danslåtar han särskilt tyckt om genom åren. Efter musiken såg han upp och förklarade upprymd: ”Jag vart riktigt sveitto!”

Karl-Johan Fagerudd, Göstas mångårige kollega
Svenolof Karlsson, barn till Gösta