Palmén, Carl-Erik Joachim ”Jocke”

f. 1.12.1939
d. 8.2.2025

Joachim ”Jocke” Palmén är borta. En friherre, i många bemärkelser. Till börden adelsman, och det stack han inte under stol med, även om det inte alltid var så populärt. Men Jocke var frispråkig och inte rädd att sticka ut hakan. För han var, och ville vara, sig själv. 

Jocke föddes mitt i en av landets ödesstunder, vinterkrigets utbrott 1939. Något han själv ofta påminde om, och kanske för honom angav tonen i hans liv. Redan under pojkåren förlorade han sin far, under tragiska omständigheter, varefter han fostrades av mor och farmor. Han växte upp på Haarois i Loimijoki (fi. Loimaa), och gick där i finsk folkskola. Efter faderns död flyttade han med sin mor och sin yngre syster till Esbo. Skolgången fortsatte i Grankulla samskola, där han fick vänner för livet. 

Att han skulle bli jurist var kanske förutbestämt, i en släkt med akademiska traditioner, också inom juridiken. Jocke blev student 1960 och jur.kand. från Helsingfors universitet 1973. Efter en kort sejour vid Borgå domsaga kom han till Lovisa 1974, där han utförde sitt livsverk som stadssekreterare (motsvarande dagens förvaltningsdirektör) fram till hösten 1996, under tre stadsdirektörer: Sigurd Slätis, Ralf Grahn och Henry Lindelöf. Det innebär att han länge var navet i det kommunala hjulet, som chef för stadskansliet, stadens jurist och en central aktör gällande stadsstyrelsen och fullmäktige.  

Jocke var känd för sin okonventionella stil och sin frispråkighet. Han sägs t.ex. ibland ha kommit med traktor till jobbet. Men även om han kunde klä sig och handla bohemiskt visade han när det gällde känsla för stil och takt, både på Rådhuset och utanför. Med samma känsla och pietet tog han hand om först det gamla huset på Mariegatan och senare det stora renoveringsobjektet Rådmans i Köpbacka. 

Jocke var en rättskaffens man, med en moralisk kompass beträffande rätt och orätt, och en klar syn på stadens liv och leverne, både den officiella delen och den mer inofficiella. Sina iakttagelser och anekdoter framförde han på ett personligt sätt, präglat av en torr humor som kanske undgick en del. 

Till hans känsla för lag och rätt hörde att han ofta gav juridisk handräckning åt den som behövde. Men också mer handfast hjälp, för Jocke trivdes bäst i blåkläder, med verktyg i handen. Otvunget och öppet diskuterade och umgicks han med alla och envar; stadens anställda, förtroendevalda och invånare.  

Då han mötte Helena, f. Åberg, inleddes ett nytt kapitel i hans liv, i samma veva som han fick sin sjukpension. Han kunde nu helhjärtat satsa på att tillsammans med henne köpa och rusta upp både Rådmans och Helenas barndomshem i Pellinge. Namnet Rådmans gav han efter husets tidigare ägare, rådmannen Arvid Nyberg, Jockes företrädare i slutet av 1800-talet – en återkoppling i historien som för Jocke var viktig.

För drygt tio år sedan drabbades Jocke och barnen av ett svårt slag, då hustrun Helena drabbades av svår sjukdom och några år senare avled, 2017. Barnen hade redan flyttat ut och Jocke blev ensam på Rådmans, tillsammans med katterna. Några år gick det, men sedan blev det för tungt och Jocke flyttade till ett serviceboende i stan, för att slutligen lugnt somna in i början av februari.

Jocke sörjs av barnen Philip, John, Tuulia, Axel och Emilie samt övrig släkt och många vänner.  

Ralf Grahn och Thomas Rosenberg  
tidigare arbetskamrater och vänner