Morand, Elisabeth Lucienne
f. 11.2.1930
d. 14.12.2024
Författaren och historieforskaren Elisabeth Morand växte upp i Hangö i en mångkulturell familj med namnet Löfving. Speciellt hennes franska farmor Laurentine Morand, hemma från Chambéry i Savoyen, som på tidigt 1930-tal bodde hos familjen i knappt ett år, gjorde ett outplånligt intryck på den späda Elisabeth.
Hennes farfar Magnus Löfving skulle följa faderns, general Alexander Löfvings, karriär som finländsk officer i kejserliga Ryssland. Generalen såg till att barnen fick bästa tänkbara skolgång i S:t Petersburg: Magnus avlade officersexamen i Mannerheims Nikolajevska kavalleriskola, medan systrern Louise gick i det välkända Smolna-institutet för välborna flickor och systern Zéléé i den tyska S:t Petri -skolan.
Farfar Magnus tjänstgjorde främst som civil ämbetsman i guvernementet Kurland (nu i dagens Lettland). I det flerspråkiga, religiöst huvudsakligen evangelisk-lutherska Kurland blev den tysktalande ”finnen” väl mottagen av den lokala balttyska samhällseliten, medan farmor Laurentine bevarade sin traditionella franska försiktighet gentemot tyskar.
Livet i Kurland var lugnt och fridsamt fram till första världskrigets utbrott, som ledde till kejsardömets tilltagande upplösning. I mars 1917 blev ryttmästaren Magnus Löfving inblandad i ett attentat mot Alexander Kerenskij, justitieminister i den provisoriska ryska regeringen, vilket ledde till ett dödligt vådaskott. Familjen var nu utblottad, och barnskaran splittrad mellan Lettland och Finland.
Under uppväxttiden i Hangö fick Elisabeth höra otaliga berättelser om den svunna världen och de dramatiska händelserna i farmors Savoyen och farfars kejserliga Ryssland och Kurland, vilka skulle prägla hennes liv. Hon studerade både historia och teologi i Helsingfors, samt dessutom vid Sorbonne-universitetet i Paris läsåret 1951-52. Elisabeth
Pappa Luciens faster Lousies skolgång som ”smoljanka” i S:t Petersburg fascinerade den språkkunniga Elisabeth alldeles speciellt. År 1976 lyckades hon inom ramen för Finlands och Sovjetunionens vetenskapligt-tekniska samarbete få ett stipendium för arkivstudier vid det tidigare Smolna-institutet i Leningrad. Detta material utnyttjade hon för sin pro gradu-avhandling om finländska flickor i Smolna-institutet, som hon senare presenterade i ett antal artiklar och föredrag. Tyvärr lyckades hon till sin stora sorg inte fortsätta sin forskarkarriär på akademisk nivå.
Då det inte visade sig möjligt att få det unika manuskriptet tryckt, satsade hon sina besparingar för att själv låta trycka sitt avsevärt omarbetade manus. Det slutliga materialet innehöll både Smolna-institutets historik samt i synnerhet en omfattande matrikel gällande institutets finländska elever. År 2016 utkom slutligen den eleganta, välillustrerade boken Kejserlig uppfostran. Till Elisabeths stora glädje blev den begränsade upplagan snabbt slutsåld, och hon kunde året därefter låta trycka en ny, korrigerad upplaga. För sin publikationsverksamhet hade hon stort stöd av några medlemmar i sin kära förening Kvinnliga Akademiker i Helsingfors.
Hennes identitetssökande i många länder stimulerades också av familjens mångskiftande evangeliska, katolska och ortodoxa andliga bakgrund, som hon beskrev i självbiografin Våra långa pilgrimsfärder (2019). Hon vistades i flera repriser på upp till ett år i det ortodoxa nunneklostret Lintula i Heinävesi, där hon lade märke till bristen på svenskspråkiga publikationer. Detta föranledde henne att själv utge en beskrivning av klostrets historia och verksamhet på svenska 2021.
Hon hade hela livet en unik livslust, vetgirighet och vilja att förkovra sig på de mest skiftande områden med samtidiga varma omtankar om sina medmänniskor. Sedan Lettland återfått sin självständighet återknöt den släktkära Elisabeth kontakten med sina kusiner och kusinbarn i Lettland, som hon också understödde ekonomiskt. Frankofilen Elisabeth gjorde 1992 en resa till farmor Laurentines hemort Chambéry i Savoyen, som hon beskrev i sin sista bok Resan till Farmor. Hon upprepade ”resan till farmor” en sista gång, då hon som 86-åring (!) reste ensam till Savoyen där hon tillbringade vintern 2016-2017. Dessförinnan hade hon besökt sina släktingar i Australien – likaledes resande ensam år 2012.
Min fru och jag blev bekanta med Elisabeth i början av 2010-talet under Tyska församlingens resa till den tyska fadderförsamlingen i S:t Petersburg, som verkade i den nyrenoverade Petri-Kirche vid Nevskij Prospekt. Elisabeth hade kort därförinnan anslutit sig till församlingen, med hänvisning till farfar Magnus Löfvings balttyska rötter. Till hennes stora glädje ligger kyrkan alldeles intill S:t Petri-Schule, så vi kunde lätt besöka Edit Södergrans tidigare lärosäte. Elisabeth deltog med stort intresse och stor inlevelse i resans guidning.
Under sina sista levnadsår antog Elisabeth farmor Laurentines flicknamn Morand.
Elisabeth Morand välsignades i Tyska kyrkan den 16 januari 2025 till den sista vilan av kyrkoherde Tina Meyn i närvaro av släktingar och vänner från Finland och Lettland. Elisabeth Morand är gravsatt i sin farfarsfars general Alexander Löfvings familjegrav i Hangö.
Carl-Fredrik Geust
dipl.ing, vän