Kainulainen, Lena
f. 18.1.1943
d. 31.8.2025.
Lena (döpt till Leena) Kainulainen var en engagerad Rödakorsarbetare och en lyskraftig scoutkamrat. Hon var en känd profil inom den finlandssvenska scoutrörelsen och gjorde en lång karriär i internationell tjänst för Röda Korset. En talrik skara vänner minns henne som en hängiven körsångare, i bland annat Lyran. Bland vännerna kallades hon Caiski.
Lena var en äkta Sörnäsflicka. Hon växte upp på Flemingsgatan i en tvåspråkig Helsingforsfamilj. Genom folkskolan i Vallgård kom hon tidigt i kontakt med scouting och blev en av de ledande krafterna i flickscoutkåren Helsingfors Nybyggarflickor. Hennes frejdiga personlighet och glada sätt gjorde henne till en idealisk ungdomsledare. Tillsammans med sina jämnåriga scoutkamrater var hon alltid redo att ta i där det behövdes, delta i jippon och tävlingar och leda sånggrupper. Hon fick ovana sångare att entusiastiskt sjunga i stämmor och kunde konsten att trollbinda sin tonåriga publik vid den mörknande augustinattens lägerbål: ”Tänd upp en eld och slut en ring…” Som kårchef för Nybyggarflickorna fick Lena se hur intresset för flickscouting minskade i huvudstaden på 1970-talet, men vänskapen mellan de aktiva tog inte slut och kårens gamla Brallisar har fortsatt träffas regelbundet.
Sjukis, eller Helsingfors svenska sjukvårdsinstitut, blev ett naturligt val för Lena efter studentexamen från Bullan, Svenska flicklyceet, år 1963. Kontakten till de gamla klasskamraterna bevarades genom åren via Syföreningen, en grupp som sällan sågs sy eller sticka. Som utåtriktad och musikalisk person blev det naturligt för Lena att som ung studerande ansluta sig till Akademiska Damkören Lyran. Också där skapade hon vänskapsband som räckte livet ut, bland annat i form av en inofficiell underavdelning som kallade sig Bävrarna. Lena mottog Lyrans förtjänstmärke år 1976 som tack för sina insatser för kören i bland annat styrelsen. Sången blev också en del av hennes liv på Drumsö som medlem av kyrkokören.
Jobbet som sjukskötare passade Caiskis öppna personlighet och genuina intresse för andra människor. Efter hälsosysterexamen arbetade hon några år inom den kommunala hälsovården i Helsingfors men sökte sig i början av 1970-talet till Finlands Röda Kors, som behövde en reserv av yrkeskunniga frivilliga för sin internationella verksamhet. Lenas första uppdrag som delegat blev i Bangladesh, en nybildad stat som uppstått efter krig mellan Väst- och Östpakistan och Indien. Inledningen blev dramatisk. Planet hon kom med möttes av eldgivning från marken, och väl framme i staden Chuadanga i Gangesdeltat väntade inte bara sårade människor utan också svältande hålögda barn som drabbats av översvämningar och tyfoner. Rödakorsteamet fick börja med att städa ut smuts och råttor ur det övergivna guvernörsresidenset för att kunna bygga upp ett fältsjukhus med operationssal och bäddavdelning. Deras patienter var apatiska, uthungrade civila med skottskador, ibland lemlästade av minor. Under de knappt två månader sjukhuset fungerade, utfördes nästan 200 kirurgiska ingrepp och nästan 700 patienter fick hjälp. Det finska fältsjukhuset blev en lysande framgång i det krigshärjade landet, där andra biståndsprojekt hade lyckats sämre. Trots att teamet i praktiken hade arbetat utan fungerande kontakter till omvärlden hade de lyckats – tack vare den duktiga personalens fina laganda, konstateras i slutrapporten.
Framgången skapade en gruppsamhörighet som fortsatte genom åren med regelbundna träffar, den sista bara för några veckor sedan. Bangladesh blev för Lena en milstolpe som kom att prägla hennes inställning till betydelsen av biståndsarbete. Lena Kainulainens karriär som Rödakorsdelegat fortsatte under de följande årtiondena i Rhodesia/Zimbabwe, Angola och Lesotho. En särskild plats i hennes hjärta fick åren i Zimbabwe – ”mitt andra hem”, brukade hon säga. Otaliga var de vänskapsband hon knöt under åren i Asien och Afrika. Lena var en utpräglad teamarbetare som med sitt glada humör och sin humor uppmuntrade både kolleger och patienter.
Mellan de internationella uppdragen fortsatte Lena arbeta för Finlands Röda Kors som utbildningssekreterare. Det handlade bland annat om att leda kurser i första hjälp på arbetsplatser, i skolor och föreningar. Arbetet passade henne utmärkt, som den empatiska och entusiastiska människa hon var.
– Nu har jag mött en alldeles underbar person, kunde Lena entusiastiskt utbrista när man träffades. Hon sprudlade av iver efter att ha pratat bort några minuter med en ny bekantskap i metron, affären eller på hälsocentralen. Caiski avled efter en kort tids sjukdom den sista augusti. Hon sörjs närmast av sin brorsdotter Anne, som var hennes stora stöd under de sista tiderna, sin bror och svägerska samt en stor, oräknelig skara vänner i Finland och runt hela världen.
Eva Vikstedt
scoutkamrat, Brallis