Wallgren, Georg Rabbe

f. 28.11.1920 i Helsingfors
d. 3.4.2018 i Helsingfors

Medicinalrådet Georg Rabbe Wallgren föddes i Helsingfors år 1920, som äldsta son i en barnaskara på fyra. Han tog studenten vid Brobergska skolan år 1939. Hans far, Georg Wilhelm Wallgren (1890–1968) var biträdande överläkare på Diakonissanstalten. Hans farbror Ivar Wallgren (1891–1964) var professor i patologi och anatomi. Hans farfar Ivar Alexander Wallgren (1856 - 1922), bror till konstnären Ville Vallgren, hade varit gardets fältskär och stadsläkare i Wiborg. Hans farfars far professor Georg Wallgren (1814 –1889), talmannen för borgarståndet vid 1877 års lantdag hade varit staden Borgås stadsläkare. Det talades alltså mycket medicin i barndomshemmet och därför föll det sig naturligt att också Rabbe började studera till läkare. Det samma gjorde Rabbes två bröder Carl-Gustaf som blev röntgenläkare på Maria sjukhus och Eric Ivar som blev kardiolog på Barnkliniken i Helsingfors.

Samma dag som vinterkriget bröt ut 1939 anmälde sig Rabbe som frivillig eftersom han var aktiv skyddskårist. I fortsättningskriget tjänstgjorde Rabbe som kanonjär och slutade som löjtnant i 29de kanonkomppaniet JR 24 som svarade för en stödjepunkt vid Svirs mynning. Rabbe sårades allvarligt år 1941 av granatsplitter. Hans högra arm skulle amputeras men när tjänstgörande doktorn på fältlasarettet insåg vem patienten var sade han: ”Ej, tämä on Georkon poika. Hänestä on tulossa lääkäri, niin kuin isänsä. Hän ei voi toimia ilman oikeaa kättä” och Rabbes arm räddades genom en operation som varade i sju timmar. Också en annan gång under kriget var det nära ögat.

Eftersom Rabbe talade tyska flytande blev han försommaren 1941 kommenderad att inställa sig som tolk för den tyska divisionen nr 196. Den skulle finnas i höjd med Rovaniemi. Med tåg tog han sig dit men där fanns ingen division 196. Anfallsstriderna var i full gång så Rabbe skickades norrut mot Petsamo men inte hittade han D196 där heller. Det fanns också tyska trupper i trakterna av Kumo så Rabbe reste söderut men fortfarande ingen som kände till var D196 var stationerad. Efter en veckas letande gav Rabbe upp och återvände till sitt eget förband. Senare gick det upp för honom att allt måste ha varit ett språkligt misstag. När man på tyska säger ”neunundsehzig” kunde det på finska bli 96. Det rätta numret skulle alltså ha kunnat vara 169, inte 196. Men i anfallsstriderna under sensommaren 1941 (operation ”Silberfuchs”) förlorade den tyska divisonen D 169 i medeltal 2000 stupade per vecka, så Rabbe räddades från en ganska säker död genom ett litet språkligt översättningsmisstag.

Efter kriget återupptog Rabbe sina medicinska studier vid Helsingfors Universitet och engagerade sig under studietiden vid Nylands Nation där han 1948 fungerade som ordförande för stora utskottet. På Nation träffade han också sin blivande hustru Karin Molander och de gifte sig 1950. Det blev ett mycket lyckligt äktenskap som varade livet ut. Rabbes familj bestod av hustrun, tre söner, en dotter och en hund. Kärnfamiljen, barnen och barnbarnen, var viktiga för Rabbe också om ansvaret för Aurora barnsjukhus kom i första rummet. Utan hustrun Karins uppoffrande arbete skulle det aldrig ha blivit ett fungerande familjeliv och ett harmoniskt hem. Därför var också vistelsen på sommarstället i Pellinge skärgård, bland wallgrenska släktingar, alldeles speciellt viktigt.

Rabbe Wallgren började sin läkarbana på allmänna sjukhuset i Kotka 1949–53. Därefter fungerade han som kirurgisk assistentläkare, under Arvo Ylppö, på Barnkliniken i Hfors 1953-56. Matti Sulamaa kallade Rabbe till biträdande överläkare för Aurora sjukhus, Hfors 1956–79, där han slutade som ordinarie överläkare 1979–83. För att lära sig mera om hjärtkirurgi sökte Rabbe ett ASLA-stipendium som tog honom till Denver, Colorado 1957–58. Där hade man forskat i hypotermi. Med de nyvunna kunskaperna återvände Rabbe till Finland och gjorde som första i vårt land en operation där patienten kyldes ner så att man kunde stanna hjärtat helt och hållet, utan att hjärnan tog skada.

Rabbe specialiserade sig på barnkirurgi vilket vid den tiden var en alldeles ny specialitet. Fram till dess hade man inte kunnat specialbehandla små barn utan varit tvungen att använda samma metoder och samma operationsinstrument som för vuxna patienter. Den här medicinska grenen utvecklades under 1950- och 1960-talet snabbt runt om i Norden och barnkirurgernas antal ökade. Nordisk Barnkirurgisk förening startades, och Rabbe fungerade som dess första generalsekreterare 1964–80. Därefter valdes han till föreningens president för åren 1980–86.

Rabbes efterträdare på posten som kirurgisk överläkare på Aurora Sjukhus, professor Martti Kekomäki, har berättat hur Rabbe förutom sina föreläsningar för studerande också konkret började hjälpa och stöda unga medicinestuderanden när de tog sina första steg på den kirurgiska banan. Rabbe introducerade möjligheten för intresserade medicinekandidater att dejourera på Aurora och ta sitt första ansvar för barnkirurgiska problem. Man kan säga att det här blev en del av barnkirurgernas ”inofficiella utbildning”. Det här var särskilt viktigt inom traumatologin (akut olycksfallsvård), som ännu idag är den största sektorn i barnkirurgin. Dåförtiden var Aurora med antalet bäddplatser det största centret för barntraumatologi i hela landet.

Under Rabbes överinseende blev unga medicinare bekanta med frakturbehandling, första hjälp för brännskador, blindtarmsoperationer o.s.v. Och skulle det ha varit frågan om ett lite mera komplicerat fall så var hans personliga stöd alltid garanterat. Många sedermera berömda finska barnkirurger känner stor tacksamhet gentemot Rabbe Wallgren, som höll den här unika möjligheten öppen.

Som medicinsk expert kallades Rabbe Wallgren till medlem och ibland till ordförande för flera olika kommittéer som Helsingfors stad tillsatte. Härvid upptäckte Rabbe att den ursprungliga skolästen, med vars mått alla militärens fotbeklädnader tillverkades, baserade sig på en italiensk mans fot. Den var långsmal med ett högt fotvalv, helt annorlunda än en normal finsk mans fot. Så tack vare denna vaksamhet har alla värnpliktiga efter det fått mera marschvänliga stövlar och kängor.

Arkiatern Arvo Ylppö tyckte om hur Rabbe Wallgren på Aurora sjukhus tog sig an patienterna och de goda resultaten han där uppnådde. Ylppö föreslog att Rabbe skulle få en professorstitel för sitt framgångsrika arbete för barnens bästa. Men eftersom Wallgren aldrig hade disputerat kunde han inte bli professor utan fick istället med Ylppös och bl.a. Nils Oker-Bloms och Ole Wasz-Höckerts rekommendationer titeln medicinalråd år 1984.

Många är historierna om hur barnläkaren Rabbe Wallgren med sin kirurgi räddat liv. En ung tonårsflicka blev avkastad av sin häst när hon var på ridlektion. Hon föll så illa att hon hämtades till Aurora poliklinik. Där blev hon omplåstrad och man konstaterade en ordentlig hjärnskakning. Men annars verkade flickan okej. Hon skulle bli hemskickad med uppmaning att vila sig några dagar. Men doktor Wallgren tvekade och uppmanade föräldrarna att låta flickan stanna kvar på sjukhuset under uppsikt. På morgonnatten följande dygn gick flickan i chock. Det visade sig att fallet från hästryggen hade spräckt hennes mjälte och hon höll på att förblöda invärtes. Skulle flickan ha fått åka hem med sina föräldrar skulle hon med all sannolikhet ha varit död följande morgon.

En vårvinter hämtade en lastbilschaufför en livlös gosse till Auroras poliklinik. Pojken hade lekt på isflaken, ramlat i och drunknat. Han hade redan varit död i en halv timme. Rabbe skar upp hans bröstkorg, tog hans hjärta i sina händer och började genom massage pumpa det. Småningom började hjärtat slå av egen kraft igen. Gossen låg länge i koma men vaknade så småningom. Men hans minne var helt utraderat. Han hade förlorat både talförmågan och konsten att gå. Han måste lära sig allting från början igen, som en nyfödd. Först sköttes han i månader på sjukhuset. Men sedan skötte hans mor om honom hemma och i början rapporterade hon varje framsteg till Aurora. Så småningom bröts kontakten men många år senare berättade sjuksköterskorna: ”Tohtori, nyt se meidän hukkunut poika kirjoitti ylioppilaaksi.” Gossen som hade räddats till livet efter att ha varit död i över en halv timme hade nu tagit studenten.

Efter den sista händelsen fick Rabbe Wallgren motta mycket kritik av en del läkarkolleger. De menade att Wallgren hade gått för långt. Man borde inte ingripa i Guds vilja. Ett av Rabbes barnbarn fick ännu våren 2014 frågan: ”Är du släkt med Rabbe Wallgren? ...Han räddade mitt liv!” Det visade sig vara en kvinna som i tidig ålder blev opererad av Rabbe Wallgren för någonting medfött. Operationen lyckades och patienten lades i ett syrgastält. Hon borde snabbt ha repat sig men hennes tillstånd bara försämrades. Då Rabbe Wallgren på sjukhusronden följande morgon kom förbi upptäckte han att ventilen på kuvösen var felmonterad så att allt syre blåste ut och kvar blev bara patientens gamla utandade koldioxid. Skulle detta inte ha korrigerats skulle patienten alltså ha storknat. Många gånger har Rabbes barn fått höra liknande historier av främmande människor; banktjänstemän, expediter, poliser, hårfrisörskor o.s.v.

Rabbes allmänbildning var enorm. Han var vetgirig och hade kunskap om det mesta. Som 92-åring ringde Rabbe en lördagförmiddag till sonen Jojjes mobil och frågade om sonen skulle komma och hälsa på. ”Nej pappa, nu går det inte. Jag är på väg till Tammerfors kortfilmsfestival” svarade sonen. ”Aj jasså,” sa pappa Rabbe ”har de inte någo asiatiskt specialtema i år?” ”Du har så rätt pappa. Det är en specialserie thailändska kortfilmer som kommer att visas på festivalen” svarade den förbluffade sonen.

Under sina sista år irriterades Rabbe av att han måste betala räkningar för sina egna medicinska rutinkontroller. Enligt Hippokrates lära skulle en läkare som behandlar en annan läkare göra detta utan att kräva ersättning. Så hade Rabbe alltid gjort och det förargade honom att man inte längre respekterade vedertagen medicinsk etik.

Rabbe Wallgren var en gentleman av den gamla stammen som visste det mesta om det mesta. Sina sista år tillbringade Rabbe på Lesche-hemmet där han trivdes – och många med honom. Familjen, släkt och vänner kommer att minnas honom som en alltid positiv, nyfiken och intresserad person. Rabbe Wallgren blev nästan 97 ½ år.

Georg Wallgren