Zilliacus, Benedict

f. 11.1.1921
d. 28.1.2013

Bez är borta. Benedict Zilliacus, HBL:s Bez och vännernas Bendi, avled måndagen den 28 januari i Helsingfors, 92 år gammal. Hans aktiva tid vid Hufvudstadsbladet inföll 1948–82 där han var den beundrade stjärnreportern. Från 1952 skrev han också flitigt dagboksverser, i många år briljant illustrerade av P O Nyström. Med sin breda allmänbildning, sina djupa kunskaper och en utsökt känsla för språkets nyanser kunde han göra vad som helst av ett ämne, till synes mödolöst.

Somliga uppfattade rentav det här som hans huvudsakliga jobb, vilket fick honom att i förordet till versboken Bez & Pon, 100 klipp ur vår dagbok (1977) påpeka att rimmandet var en bisyssla ”i ett rörligt, för att inte säga oroligt och mestadels allvarligt reporterjobb”. För att inte tala om allt annat han gav sig i kast med, pjäser för scenen, film, radio TV, böcker, historiker, de oförglömliga Lillanrevyerna och översättningar av skådespel från tyska, engelska och franska, med mera. Många böcker som Utöar och Wilhelm Wahlforss var baserade på intervjuer. På senare år använde han sina erfarenheter från kriget då han år 2000 tolkade Lasse Heikkiläs starka versepos Balladen om Ihantala till svenska och likaså när han tillsammans med Stefan Forss 2004 gjorde manus till filmen Framom främsta linjen som Åke Lindman regisserade.

Benedict Zilliacus var född i Helsingfors 11.1. 1921. I hans megakulturella uppväxtmiljö, hade det självklara målet varit en professur, kanske i grekiska, som pappa Emil Zilliacus och bror Henrik. Men slumpen ingrep. På 1940-talet studerade han klassiska ämnen vid Helsingfors universitet.

Emellertid ville han gifta sig med Jutta och sökte sig till HBL för att han behövde ett tillfälligt jobb. Sedan ville han aldrig slita sig däri­från. Han upplevde där vad han i avskedsintervjun 1982 kallade sina trettiotre roliga år, en unik och spännande arbetsplats där man utan att mucka offrade sin personliga bekvämlighet för tidningens bästa. Under blytiden var man dessutom delaktig i en industriell process som gav en speciell relief åt arbetet. Bez, liksom andra, slog ifrån sig erbjudanden om chefsskap: aldrig i livet, reporterjobbet är det bästa.

”Man är priviligierad som träffar så otroligt många intressanta människor, kulturspetsar, bovar, världspolitiker och andra, okända, som kan visa sig vara helt fantastiska”, menade han.

För honom som för många andra veteraner började kriget småningom göra sig allt mer påmint, likaså den älskade barndomsön Hapene i Karelen som gått förlorad. Sina upplevelser bearbetade han bland annat i Bergets skugga 1987 och Båten i vassen 1990 som gjorde honom känd också på finskt håll. Nu kunde han glädja sig över intresserad och välvillig respons från skol­elever och studenter när han så sakligt han kunde berättade om kriget.

Bakom Benedict Zilliacus lättsamma sätt och obetalbara humor kunde man ana ett djupt allvar. Han hade lärt sig att godta sådant som inte gick att förändra. Visst hade han velat ha Karelen tillbaka, men han såg också problemen. Det blev för honom och hans bror en stor upplevelse att på 1990-talet äntligen få besöka Hapene. Huset var borta men naturens läkande krafter hade tagit över – det växte en vacker björkdunge ur deras forna sal.

I en dagboksvers 13 mars 1980 kommenterar Bez vinterkriget:

Om vad som föregick, om vad som följde
må lärde strida liksom mindre lärde.
Det skuggar varken syfte eller värde
hos kampen mot den våldets våg som sköljde
de hundra dagarna mot Finlands gräns.

Det är på obestridligt goda grunder
– i vetskapen om kampens brödraenhet,
dess vapens ringhet, och dess vapens renhet –
vi än kan tala om den vinterns under.

Det undret gav oss nuets existens.

Helena Husman
Publicerad i Hbl 29.1.2013.