f. 24.12.1934
d. 14.5.2016
Nämner man Lasse Mårtensson tenderar de flesta att tänka ”Stormskärs Maja”. Den signaturmelodin var visserligen hans största musikhit, men tyvärr riskerar den sångens enorma framgång att överskugga flera andra aspekter av den mångsidiga estradartisten, entertainern, kompositören och grafikern Lasse Mårtensson.
Lars Anders Fredrik Mårtenson föddes i Helsingfors 1934 och växte upp i en musikalisk familj. Fadern Elis Mårtenson var organist och professor vid Sibelius-Akademin, modern Eini sopran och musikpedagog. I Anne Sjökvists intervju i SFV:s tidskrift Svenskbygden år 2012 beskriver han hur de fyra barnen tenterades på musikteori vid middagsbordet: ”Den musik jag stiftade bekantskap med som barn innehöll ingen glädje. Men ändå hade jag musiken så stark i mig att jag hittade egna vägar så småningom”.
Mårtenssons egen repertoar utvecklades till något av en protest mot föräldrarnas strikta förväntningar; han lockades av jazzen. När Lasse var femton gästades Helsingfors av Louis Armstrong, och skriftskoleynglingen tjatade sig till en ledig kväll från bibelstudierna mot att han höll föredrag om evenemanget. För honom blev kvällen mycket mer än en ledig kväll från skriftskolan, den blev en vändpunkt i hans musikaliska medvetande. Att musik kunde låta så, utan notställ och frack och med hejdlös spelglädje, innebar ett uppvaknande. År 1949 vann den blott 15-årige Mårtenson tillsammans med The New Orleans Creole Stompers en orkestertävling, och Lasse vann därtill solistpriset. Efter det genombrottet bildade han sin egen trio med vilken han spelade från 1952 till 1960.
Men musiken skulle inte ännu i det skedet bli hans yrke; han utbildade sig till telegrafist (något han inte var nöjd med), och han sökte sig därefter till Ateneums grafiska linje. Efter tre års studier började han – för att bekosta sin musikhobby – jobba som reklamgrafiker på Stockmanns varuhus – ett yrkesutövande som han även fortsatte med som frilans i ett tjugotal år.
Det var Lilla Teaterns legendariska teaterchef Vivica Bandler som på allvar öppnade dörrarna för musikframgången. Mellan 1956 och 1963 verkade Mårtenson som teaterkapellmästare vid Lilla teatern, Åbo svenska teater och Svenska teatern i Helsingfors, något som gav stora färdigheter både för den senare verksamheten som underhållningsartist, och som kompositör av teater- och filmmusik. Men han ritade också Svenska Teaterns logo.
Sångare blev Lasse Mårtenson när en av hans arbetsgivare förväntade sig det. Mårtenson utvecklade fort sin egen stil med avspänd jazz och småprat vid pianot, vilket gjorde att han var bland de första finländska artisterna som uppträdde i internationell stil. Mellan 1966 och 1983 producerade han så gott som varje år en ny show för Helsingforsestraderna, antingen på Fiskartorpet eller på Adlon, och i slutet av 1970-talet bidrog han till uppkomsten av kabaréteatern Uusi iloinen teatteri.
Skivkarriären inleddes år 1961. I sin självbiografi beskriver han sig själv alltid först och främst som jazzmusiker, så det var med viss skepticism han ställde upp som sångare i den finländska eurovisionsuttagningen, med Toivo Kärkis och Reino Helismaas ”Kaikessa soi blues”, som kom tvåa. Efter det blev han emellertid en kändis inom populärmusiken, och det tog inte länge innan många av hans egna sånger började representerade Finland vid Eurovisionen, bland annat ”Laiskotellen” år 1964. Han placerade sig som sjua i finalen. År 1967 skrev han en mer omfattande komposition, popmässan ”Voiko sen sanoa toisinkin” för solister, ungdomskör och instrumentalensemble, vilket i tiden blev en omdiskuterad föregångare till finsk gospelmusik.
1960-talet innebar även premiär för Mårtenson som filmmusikompositör; Jörn Donners ”Svart på vitt” kom 1967 och Erkko Kivikoskis ”Het katt?” 1968. Det stora genombrottet kom 1976 med musiken till ”Stormskärs Maja”, Åke Lindmans tv-serie baserad på Anni Blomqvists skärgårdsroman. Signaturmelodin blev genast en klassiker, och står veterligen fortfarande som rekordhållare i notförsäljning i Finland. Skärgård och segling syntes därefter även tydligt i Lasse Mårtensons skivproduktion: ”Skärgård–Saaristo” från 1977 sålde guld, ”Kaikki paitsi purjehdus on turhaa” kom 1988, och ”Lauluja merelle” 1997 – ett samarbete med sopranen Karita Mattila. Deras samarbete genererade också intäkter till miljöarbetet inom föreningen Håll skärgården ren.
Lasse Mårtenson tog på nytt steget in på teaterscenen genom succémusikalen ”Smugglarkungen” på Svenska Teatern år 1977, ”Hangös öga” (efter Zacharias Topelius dikt) 1979 och ”Prinsessan Törnrosa” 1988. Tv- och filmkompositionerna fortsatte dock som hans huvudfåra: ”Elämän meno” 1978, på 1980-talet filmerna om detektiven Harjunpää, ”Den förtrollade vägen” 1986, ”Tjurens år” 1988 och ”Din vredes dag” år 1991. Samarbetet med Åke Lindman fortsatte med ”Guldfeber i Lappland” 1999 och ”Framom främsta linjen” 2000.
Lasse Mårtenson uppträdde i de nordiska länderna men var enligt egen utsago aldrig speciellt intresserad av en internationell karriär. Sammanlagt sjöng han in cirka 130 skivor för olika bolag, bland annat på Kompass, skivbolaget som drevs tillsammans med Christian Schwindt. År 2011 gav han ut sin självbiografi Vågspel – såsom jag minns. I intervjun för Svenskbygden berättade Mårtenson att impulsen att skriva kom då en känd finsk journalist ville skriva en bok om honom utan att ha någon som helst insikt i det finlandssvenska. Då kontaktade Mårtensson de stora finlandssvenska förlagen – men han drog sig ur då han insåg att han inte hade full kontroll över boken, och hur stor betoning de ville lägga på hans privatliv. Det blev till sist det lilla Vrakplundrarförlaget på Jurmo som gav ut den personligt hållna och anekdotfyllda tillbakablicken på Mårtensons professionella liv. Boken återspeglade också hur målmedvetet Mårtenson skiljde på professionellt och privat liv: hans tre syskon och hans fyra barn förekommer främst på några bilder.
Själv har jag bara ett enda konkret minne av Lasse Mårtenson. Min mor var några år äldre än Lasse, och om jag inte missminner mig var de i första hand bekanta från ungdomens uppväxttid i Helsingfors. Troligen var det sedan deras gemensamma historia som krigsbarn i Sverige under andra världskriget, och min mors aktivitet som forskare i krigsbarnskretsarna som förde dem till en litet närmare bekantskap på äldre dar. På min mors sista vårfest innan hon dog sommaren 2006 var Lasse med som inbjuden gäst. Han hade på förväg meddelat att han inte önskar uppträda (det var Martin Brushanes orkester som stod för underhållningen), men i festens slutskede gick han ändå fram till pianot, och drog ett bejublat, tiominuters jazzpotpurri med Fats Waller-melodier. För oss närvarande kändes historien plötsligt påtaglig och närvarande, då vi så tydligt fick förnimma hur viktiga de melodierna varit för den chosefria och avspända artisten Lasse Mårtensson.
Rabbe Sandelin