Ulfsson, Birgitta

f. 1.7.1928 Helsingfors
d. 8.10.2017 Helsingfors

Den färgstarka och karismatiska Birgitta ”Bisse” Ulfsson var en av det finländska teaterlivets pionjärer. Hennes roller omspände ett brett register, från komedi till allvarligt drama. Genom hela sin karriär framträdde Ulfsson i både Finland och Sverige, och på två språk.

Birgitta Ulfssons barndom präglades av faderns officersyrke. Familjen levde kasernliv och flyttade mellan garnisonsorter som Riihimäki, Vasa och S:t Michel medan somrarna tillbringades på artilleriläger på Karelska näset. Familjen flyttade 1940 till Helsingfors, och i Lönnbeckska samskolan fick Birgitta Ulfsson nya vänner. I en krets av kulturintresserade jämnåriga ingick blivande författare som Christer Kihlman och Bo Carpelan.

Efter studentexamen 1946 arbetade Ulfsson vid Helsingfors stadsbibliotek och Finska notisbyrån. Åren 1948–1950 studerade hon vid Svenska teaterns scenskola. Enligt kollegan och maken Lasse Pöysti – de två var gifta 1952–1984 – gav scenskolan Ulfssons självförtroende en svår knäck; hon blev stel och nervös på scenen och övervägde allvarligt att lämna teaterbanan.

Hon var engagerad vid Svenska teatern 1950–52, Intimiteatteri 1952–54, Tv-teatern 1962–67 och Lilla teatern 1955–74, där hon 1967–74 var chef tillsammans med Lasse Pöysti. I flera komedier och dramer spelade konstnärsparet mot varandra. Medan Pöysti 1974–77 var chef för Tampereen työväen teatteri i Tammerfors var även hon engagerad där. Åren 1977–81 var hon på nytt engagerad vid Lilla teatern.

På Lilla teatern under 1950-, 60- och 70-talen var Ulfsson tillsammans med Lasse Pöysti publikmagneter. I Benedict Zilliacus revyer gjorde hon succé bland annat som städerskan Sandra och med ett stort antal andra gestalter. Till hennes främsta roller på Lilla teatern hörde Shaws Candida, Olga i Tjechovs Tre systrar och den livsbejakande Lidija i Arbusovs En gammaldags komedi och som Antonia i Dario Fos fars Vi betalar inte, vi betalar inte. Till hennes allra främsta karaktärsroller hörde hennes Hamm i Becketts Slutspel på Pikku-Lillan 1992. År 2006 återvände Ulfsson än en gång till Lilla teatern i den irländska pjäsen Mamma betalar i gott samspel med sin nye man, göteborgaren, skådespelaren och teaterchefen Iwar Wiklander.

Birgitta Ulfssons scenkarisma och förmåga att trollbinda en publik höll sig genom åren. Med en fot i Finland och en i Sverige blev hon så gott som lika känd i båda länderna. I Finland lyckades hon tack vare sin praktiska och humoristiska inställning även överskrida språkbarriären – hon blev precis lika känd på finska som på svenska. Med musikern Erna Tauro turnerade hon 1985 och flera år framåt med På känsliga fotsulor, ett program uppbyggt av finsk och finlandssvensk poesi, sång och egna kommentarer – en sorts ståuppshow med poetisk infallsvinkel. Och för Finland var hon en outtröttlig kulturambassadör, som spred kunskap om finländska författare i skolor, bibliotek och föreningshus främst i Sverige, men också i övriga Norden.

När Lasse Pöysti 1981 blev chef för Dramatiska teatern i Stockholm flyttade också Ulfsson till Sverige. År 1982 och tre år framåt spelade hon för fulla hus på Stockholms stadsteater, tillsammans med Stina Ekblad, i en dramatisering av Maria Jotunis När man har känslor.

Från 1983 till 1991 arbetade Ulfsson vid Folkteatern i Göteborg, med gästspel och besök ända in på slutet. I maj 2016 spelade hon med Iwar Wiklander i Kärleksbrev, och hon borde också i skrivande stund ha spelat i Den goda människan i Sezuan.

Birgitta Ulfsson medverkade också i filmer, som Muminmamman 1969 i Mumintrollet, i Tage Danielssons dråpliga Picassos äventyr (1978), i Angelas krig (1984), i Bo Widebergs Ormens väg på hälleberget (1986), i Daniel Bergmans Söndagsbarn (1992), i Lauri Törhönens Mannen utan ansikte (1995) och som Heta i Heidi Köngäs Viimeiset mitalit (2000), i starkt samspel med Seela Sella. Hon gav även ut en skiva: Levda teatervisor.

Jag kände Bisse under många år, eftersom mina föräldrar hörde till samma ungdomliga kulturgäng som nämndes i början. Mina egna upplevelser av henne började som tioåring år 1973, då Bisse oanmäld virvlade in i vårt klassrum och frågade om det fanns någon som ville uppträda på teater. Eftersom hennes entré var så plötslig och översvallande blev det ganska tyst i klassrummet, men vår lärare pekade till sist ut Jan Lillja och mig – vi hade väl gjort väl ifrån oss i skolans julfestskådespel. Och så kom det sig att vi sedan spelade rollen som sonen i Georges Feydeaus enaktare Vår stackars son, en klassisk fars som slutar med att laxativet avsett för sonen hamnar i faderns (spelad av Lasse Pöysti) – pottfabrikantens – mun, precis då han skall slutföra ett stort köp med franska armén. Uppsättningen hade stor framgång, och vi spelade den även på finska.

Redan då vi började öva rollerna blev jag tagen av att Bisse och Lasse behandlade oss tioåringar som jämbördiga, och inte som barn. Det var säkert mera en nödvändighet än ett medvetet psykologiskt val. En premiär hägrade, och det fanns inte tid för onödigt tramsande. Men idag inser jag att detta sorts bemötande – att bli behandlad professionellt av en professionell – är det bästa sättet att bygga upp det självförtroende som behövs för att faktiskt bli professionell. Lasses och Bisses bemötande är fortfarande en stor förebild för mig.

Längs med åren träffade jag Bisse vid olika kulturtillställningar och mottagningar, och eftersom det emellanåt gick många år mellan tillställningarna var jag alltid beredd på att presentera mig på nytt – jag har ju själv efter alla år och möten ibland svårt att koppla ihop alla nunorna med namnen. Men Bisse kom alltid ihåg mig: ”Sandelin!” ropade hon över hela rummet – och kramen var alltid lika varm och genuin.

Den sista kramen råkade bli under boksläppet i Helsingfors av den intervjubok som Stig Hansén gjort med henne. Med och mot min vilja var resultatet av en intervjuserie som under arbetets gång hade utvecklats till en slags självbiografisk sammanfattning av konstnären och livskonstnären Birgitta Ulfsson. Och det blev minsann ingen sedvanlig, torr presstillställning; Bisse tog rätt så suveränt över hela showen, och alla på plats kunde efteråt lämna lokalen med mycket i behåll.

Nu kommer vi inte att få se Birgitta Ulfsson fler gånger. Det känns mycket underligt att skriva de raderna, för så levande var hon. Så levande är hon.

Rabbe Sandelin