Sandelin, Carl Fredrik

f. 26.11.1925
d. 18.11.2024

Ett mycket långt, intressant, och intresserat liv är till ända. Intresserat, eftersom Carl Fredrik in i det sista uppvisade ett utåtriktat, oförminskat intellekt, där utmaningarna egentligen endast bestod i progressivt sämre fysisk rörlighet och hörsel. Att Carl Fredrik aldrig tappade sugen – även om vänner och bekanta småningom föll ifrån – hade sannolikt att göra med hans journalistiska ådra, den som i tiderna även blev hans arbetsgebit. Det fanns varje dag någon ny politisk eller kulturell utveckling eller företeelse att ta ställning till, något nytt som hände och som gav en impuls att ringa upp och diskutera. Eller varför inte skriva en insändare: ”Alltid retar det nån”, var hans credo.

En människa som lever nästan ett sekel gör på sätt och vis en lång tidsresa. Carl Fredrik föddes den 26 november 1925 i Jakobstad, där hans far Carl Victor arbetade som läkare. Syskonskaran bestod av systrarna Britt-Marie och Karin, och den yngre brodern Peter, som sedermera blev känd som poet och konstnär. Tidiga hemmafilmer med den sprallige Carl Fredrik på farfaderns sommarställe Sjövik på Porkala visar upp en i sanning svunnen värld med hästdroskor och bilar som idag endast påträffas i museer – och med mycket manuellt arbete i trädgården. I nioårige Carl Fredriks blick kan man ändå se vilken dragningskraft havet hade. Havet låg även nära till hands under uppenbart lika livspräglande sommarlov han firade på Kiviranta i Viborgstrakten – Carl Fredriks mor kom nämligen från den Hackmanska släkten. Och till sist under somrarna på Vik på Sommaröarna i Esbo, som hans mor och styvfar köpte 1949 – där Carl Fredrik hann njuta av saltstänk och sol även under sin allra sista sommar. Manuset till en bok med titeln ”Mina tre fjärdar” blev aldrig färdigt. Men barn- och ungdomsminnena spelar stor roll i de självbiografiska böckerna Världens ände (1987) och Vintertid (1989). Faderns förtidiga död 1935 i en blodförgiftning han ådrog sig vid en likundersökning, samt de dramatiska förlusterna av både Porkala och Viborg tio år senare, blev teman som författaren Carl Fredrik återkom till.

Ett annat av Carl Fredriks credon var: ”Gör något kreativt – det kommer någon eventuellt att minnas efter dig”. Tillhörande den generation som överlevt inkallelse under brinnande krig blev litteraturen, både den lästa och den skrivna, det centrala för Carl Fredrik och hans vänkrets då världen åter öppnade upp sig efter fredsslutet. I en tät krets med bland annat Birgitta Ulfsson, Lasse Pöysti, Benedict Zilliacus, Jutta Kingo (gift Zilliacus) och Bo Carpelan, blev Bo den bäste och närmaste vännen. Man läste nya, viktiga svenska och engelska författare, spelade nya jazzskivor, och lyssnade intensivt på allvarligare seriös musik. Men man spexade också. På bildbevis kan idag skådas hemmafester med både Vilda Västern-tema och gästbesök av Bolshoi-baletten. Och olika studentikosa upptåg och färgglada sammankomster på Nylands Nation.

Och det blev inlägg, skrivelser och noveller i Svensk Ungdom, Schildts tidskrift för litteratur, konst och teater, Lucifer, Hufvudstadsbladet och Nya Pressen. Många av Carl Fredriks texter var även politiskt allvarsamma och tog kraftigt sida för frihet, och mot sovjetiskt förtryck – och de publicerades öppet i samband med till exempel Ungernupproret 1953 eller Pragvåren 1968, något som Carl Fredrik ofta tog upp som exempel på att det myckna talet om självcensur och finlandiserat tigande var stora överdrifter. Även om han nog i samma veva måste konstatera att Hbl inte i tiderna vågade publicera hans recension av Orwells Djurfarmen. Politiskt var Carl Fredriks familjer både på fadernet och mödernet anglofiler, och han betonade ända sedan det kalla krigets början att det alltid kommer att behövas en pragmatisk ”tredje, europeisk ståndpunkt” – inte att man enligt dagspolitisk opportunism ensidigt väljer mellan en amerikansk eller sovjetisk (idag rysk) utrikespolitisk orientering.

Som författare debuterade han år 1947 på Holger Schildts förlag med Rummet och regnbågen, en novellsamling som skildrar barndomen och uppväxtåren, medan Övergång (1950) är inspirerad av en studieresa till USA, och Bland annat om Jeder (1953) är en psykologisk studie som skildrar dramatik i en finlandssvensk småstad. 

Sedan uppstår en paus i utgivningen då arbete och familj tycks ta över. Det blir sommarjobb och inhopp både på Akademiska bokhandeln och på Finska Notisbyråns svenska redaktion. Efter en utvikning till de olympiska spelens pressbyrå 1952 blir Carl Fredrik erbjuden tjänsten som redaktionssekreterare på FNB:s svenska redaktion, och det startar en 31-årig tjänstgöring på byrån, som via posten som utrikesredaktionens chef år 1961 kulminerar i utnämningen  till chefredaktör och verkställande direktör år 1973, en post han behöll till sin förtidspensionering 1984. Med sin långa bakgrund från redaktionens verkstadsgolv var hans ledarstil förstående och uppskattande. Och även om hans eget skrivverktyg alltid förblev skrivmaskinen, var han mån om att införa ny teknik på redaktionen, så FNB var bland de första som datoriserade redaktionsarbetet redan på 1980-talet. Under sin FNB-period var han även 1959–1969 korrespondent för The Economist, och 1959–1972 för den franska nyhetsbyrån AFP, liksom viceordförnade och ordförande för den europeiska nyhetsbyråalliansen 1979–1982.

Före sin utnämning till chefredaktör verkar Carl Fredrik även som ordförande för Finlands svenska författareförening åren 1961–1972. Han sitter även i Schildts styrelse i mitten av 1980-talet och initierar förnyelse i förlagets ledning. Mellan verserna blir det också mer utgivning. I romanerna En man går över torget (1969), Tre dagar i augusti (1973) och Presidentspelet (1981) öser Carl Fredrik ur sina utrikespolitiska rapporteringserfarenheter och de spända internationella relationerna under kalla kriget, medan Dagar, åldrar (1979) blir hans enda diktbok. Böckerna som behandlar barndomsminnen är redan nämnda, och från mitten av 1990-talet följer en rad böcker som skildrar bland annat Helsingfors, andra europeiska städer, samt Viborg och handelshus: En del av det hela (1985), När cirkeln sluts (1994), Livets skärvor (2000) och Kvartett för fyra röster (2002). Hans sista trilogi blir en hyllning till musiken med en konsertpianist i huvudrollen: Känslans sanning (2005), Ett kammarspel (2006) och Variationer och final (2009) Hans sista prosabok blir en dramatisk familjeskildring, Familjen Lantz (2014). Tillsammans med Sten Enbom ger han i samband ned Hackman-bolagets 200-årsjubiluem år 1991 ut Ett handelshus i Viborg, och år 2017 inför Finlands 100-årsjubileum var det dags för en utvidgad krönika om Viborgs historia, med betoning på hans morfarsfar Wilhelm Hackmans och hans hustru Alices socialliberala gärningar.

Carl Fredrik Sandelin ingick två äktenskap som båda slutade i skilsmässa. 1953–1974 med Singa Sandelin, född Svensson, och 1975–1994 med Sirpa Norri-Sandelin, född Norri. Ur det första äktenskapet föddes fyra barn, ur det andra två. Tillsammans med barnens livskamrater och familjer inklusive barnbarn och ett barnbarnsbarn blev det stora tillställningar då man träffades till exempel för att fira födelsedagar. Under sina femton sista år hade Carl Fredrik även en varm och viktig relation till Annica Nordman.

Som far var Carl Fredrik befriande kravlös, kanske för att han själv aldrig lyckades intressera sig för högre formell utbildning, och för att han alltid kände sig nöjd med det han åstadkommit. Även om han var mån om att erbjuda oss barn både kulturella och kulinariska upplevelser, var hans generation också den som långt lämnade barnen i fred. Hemmet, med ett välförsett bibliotek och en stor musiksamling, lockade i stället till upptäcksfärder på egen hand – därifrån härleder jag mitt brinnande intresse för historia. konst, musik, arkitektur, arkeologi och astronomi. Jag skulle beskriva min egen relation som en stillsam och kravlös affektion – utan ständiga behov av ömsesidiga bekräftelser eller andra åthävor. Om det var påkallat, fanns stöd och uppmuntran alltid där. Och framför allt en stark stolthet över vad hans barn själva åstadkommit. Sådant ger riktig inspiration. Sådant ger sporre. Dels till att föra gamla traditioner vidare, men även till att skapa alldeles nya.

Rabbe Sandelin