Alopaeus, Marianne

✻ 9.10.1918
† 10.11.2014

Marianne Alopaeus (f. Rosenbröijer) debuterade vid 27 års ålder med äktenskapsromanen Uppbrott, som fick ett entusiastiskt kritikermottagande. Utan att riktigt förstå vad hon gav sig in på hade den unga tvåbarnsmamman gett sig skrivandet i våld.
Uppbrott följdes av romanerna Dröm utan slut (1950), Utanför (1953) och Avsked i augusti (1959), starka kvinnoskildringar med dotterns och hustruns uppror mot det borgerliga patriarkatet som fortlöpande tema.
Den stora romanen Mörkrets kärna (1965) blev Marianne Alopaeus definitiva genombrott också i det finskspråkiga Finland och i Sverige. Här är den kvinnliga huvudpersonens protest både personligt och samhällspolitiskt betingad.
Mirjam i Mörkrets kärna har lämnat det småskurna hemlandet bakom sig för att leva ett fritt liv i Paris. Romanen utspelar sig 1962 då Algeriet-kriget lider mot sitt slut. Mirjam söker sitt umgänge i radikala vänsterkretsar och sympatiserar med den algeriska frihetskampen. Av sina finlandssvenska landsmän ses hon som klassförrädare och kosmopolitisk bohem, i den franska miljön är hon nordiskt okvinnlig och alltför självständig.
Med Mirjam skapade Marianne Alopaeus en unik och samtidigt tidstypisk kvinnogestalt. Hon gav uttryck för sextiotalets vänsterradikalism och föregrep sjuttiotalsfeminismen, men framför allt gällde hennes samhällskritik antisemitismen som den yttrat sig i Europas historia under en stor del av 1900-talet. Antisemitismen är mörkrets kärna, en uråldrig ondska baserad på ”skräck, oupplysning, själsblindhet”.
Mörkrets kärna blev en kultbok för generationer framåt. Den blev också Marianne Alopaeus sista roman. 1971 utkom hon med den fritt hållna självbiografin Betraktelser kring en gräns, den av sina böcker som hon senare kände mest som sin egen.
Hennes utgångspunkt, själslandskapet kring Finlands östgräns, är mer än aktuell i dag. Hon ser tillbaka på en ångestfylld uppväxt, litterära inspirationskällor och ett mödosamt liv som romanförfattare. ”Åldrig mera en roman!”, utbrister hon. Hon avslutade mycket riktigt sitt författarskap som essäist och debattör.
Hon gifte sig 1974 med författaren Jan Gehlin och flyttade till Sverige. Det som hon tidigare sett som ett föregångsland såg hon nu med nya ögon. Hennes kritik av det nya hemlandet kom med debattboken Drabbad av Sverige (1983). 70-talets Sverige präglades enligt Alopaeus av förmyndarmentalitet, självgodhet och angivaranda. Hon tvekade inte att skriva detta i klartext. Diskussionen om Drabbad av Sverige och den svenska välfärdsstaten gav genljud i hela Norden. Att hennes inställning till Sverige i grunden var positiv var något som gick många debattörer förbi.
– I dag tycker jag mycket är annorlunda, men jag vet inte om det är jag eller Sverige som här förändrats, medgav Alopaeus när jag 1998 intervjuade henne i hennes vackra våning på Kungsholmen i Stockholm.
Efter fyra decennier i Sverige avled hon på Eira sjukhus i Helsingfors. Hon hade en knapp vecka före det på egen begäran flyttats ”hem” till Finland.
Marianne Ålopaeus sörjs närmast av dottern Simone Alopaeus-Aminoff och av barnbarn och barnbarnsbarn.

Tuva Korsström