Aminoff, Dorthy

Konsthandelns Grand Old Lady, seglaren och kulturpersonligheten och friherrinnan Dorthy Aminoff avled den 14 september 2014 i en ålder av 99 år.
Dorthy berättade ofta, att trots att hon fått leva ett exceptionellt och långt liv, var hon ändå mest stolt över sina två söner Jan och Paul och den stora skaran barnbarn och barnbarnsbarn som fanns omkring henne.
Dorthy följde in i det sista med dagsaktuella händelser inom politiken, ekonomin, konstbranchen och sporten. Hon debatterade frågorna livligt och hade också en insyn och en erfarenhet, som få har. Hennes vuxna liv var ordagrant färgat och präglat av konsthandel, kultur och familjeliv. Fritidsintressen som följde med hela livet var segling, tennis, musik och teater. Hon var fenomenal på att skriva verser på rim och tyckte om att knepa och knopa dekorationer och gåvor.
I över 95-års åldern agerade hon ännu barnvakt för barnbarnsbarn, seglade i Medelhavet och hade mycket socialt umgänge med familj, släkt och vänner. Hon ordnade ofta middagar, gick själv på uppköp och missade inte en enda tennis Grand Slam på Eurosport. Dorthy tyckte, att hon höll sig alert med att umgås med ”ungdomar”.
Dorthys liv fick en dramatisk vändning året 1918, då hennes far Walter Lucander sköts ihjäl av de röda, på den egna gården i Norrmark. Dorthys mor, operasångaren Margit Lucander, gifte om sig år 1919, med forstmästare Henry Hackman. Barndomen och ungdomen tillbringade Dorthy i Viborg. Vintertid bodde familjen i centrum av staden och sommarhalvåret på gården Lyykylä, en bit utanför Viborg. De fanns hundar och hästar i familjen och en tennisplan som brukades flitigt.
Dorthy bodde en tid på internat i Sverige och studerade i Tyskland. Hon examinerades året 1942, som musiklärare från Sibelius-Akademin, under hennes studietid bytte Helsingfors konservatorium nämligen namnet. Trots att hon behärskade fem språk och hade en yrkesexamen, visste hon inte riktigt vad hon skulle sysselsätta sig med. Lika ovetande var hon om att, en liten anställningsannons skulle förändra allt i hennes liv. Hon började arbeta för galleristen Ivar Hörhammer med att skriva och redigera hans memoarer.
Galerie Hörhammer (grundat 1918) var samtidens mest värderade konsthandel som redan i begynnelsen ställde ut konstverk av stora namn som Axel Gallen-Kallela, Albert Edelfelt (post mortem), Magnus Enckell, Eero Järnefelt, Helene Schjerfbeck och Victor Westerholm. I det praktiska arbetet med att driva galleriet uppstod en romans. Dorthy och Ivar gifte sig först, efter kriget, hösten 1944 och hon blev hans fjärde fru.
I det lyckliga äktenskapet satte Dorthy mest värde på, att varje morgon få dricka te och äta frukost med Ivar. Av Ivar lärde sig Dorthy handgripligen mycket om konst, att värdera konst och arbeta med konstnärer. Tillsammans besökte de konstnärer och köpte kontant upp verk till galleriet. Konstnärer som Verner Thomé, Lennart Segerstråle, Vilho Sjöström och Väinö Blomstedt hade nära relationer till galleriet och ägarna.
Ivar Hörhammer avled plötsligt år 1953. Dorthy blev ensam med att ta hand om Galerie Hörhammer och barnen. Det var väldigt tufft för Dorthy med långa arbetsdagar och sex dagars arbetsvecka eftersom galleriverksamhet förutsätter att det är öppet för allmänheten under veckoslutet. Trots hemhjälp kändes det svårt för henne att lämna pojkarna, för att gå på jobb. Hon jobbade trots allt, målmedvetet och hårt samt hade näsa för affärer. Dorthy köpte på in stora samlingar konst av Pekka Halonens, Berndt Lindholms och Woldemar Toppelius arvingar. Galerie Hörhammer var framgångsrikt.
Året 1959 gifte Dorthy om sig med friherre Eugen Aminoff.
Försäljningsutställningarna ”Gammalt och Nytt” samt ”Stora konstnärers små arbeten” blev legendariska på 1960-1980-talet. Legendarisk blev också friherrinnan Aminoff, som med skarp blick, målmedvetet tog hand om sina kunder. Vissa kunder upplevde henne som något skrämmande.
Konsthandeln förändrades i Finland omkring 1980, då auktionerna kom till Finland. Dorthy, som hade blivit änka året 1978, fortsatte jobba på Galerie Hörhammer, då yngre sonen Paul tog över verksamheten och startade ett auktionshus. Hon kunde inte tänka sig att avstå från sin livsstil med konst och konsthandel, så hon skrev och översatte konst- och konstnärstexter till katalogerna, läste korrektur och vårdade språkbruket inom företaget. Dessutom var hon en stor tillgång för yngre medarbetare, som mycket handgripligen fick lära sig mycket om konst- och konsthandel av henne.

Dorthy Aminoffs stora kärlek var också segling. Hon seglade till över 90-års ålder med Laurin-kostern s/y Galatea i den finska och svenska skärgården. Ivar Hörhammer lärde henne konsten att segla redan på 1940-talet, då de tillsammans med familjen seglade först med en hajbåt L88 och sedan med en A-båt med namnet Gysingen, i den östnyländska skärgården. Efter Ivars bortgång fortsatte Dorthy, att segla med familjen och gastar ombord. Hon tillhörde NJK, Sjöbjörnarna och Wiborgsläns segelförening. I början av 1960-talet planerade Dorthy och Eugen en segelbåt som motsvarade tidens krav för långfärdssegling. Så blev s/y Galatea till. Hon byggdes i mahogny på Wilenus båtvarv i Borgå enligt ritningar av legendariske konstruktören Arvid Laurin. Familjen gjorde många långfärdsseglatser. Då sönerna skaffade sina egna båtar fortsatte Dorthy sina seglatser med familj, släkt, vänner och gastar ombord.
Jag hade den stora äran att få vara nära vän med Dorthy och en av gastarna ombord på Galatea. Det hela började med anställning på Galerie Hörhammer i slutet av 1980-talet, då min väninna råkade ut för en olycka och måste snabbt skaffa en ersättare. Mitt i allt hittade jag mig själv arbetande med Dorthy och det visade sig vara väldigt givande, intressant och roligt. Inte visste jag heller då, att den anställningen på Galerie Hörhammer skulle förändra mitt liv och bli yrket i framtiden. Samma sommar frågade Dorthy, om jag kunde tänka mig att komma med på en långfärdsseglats. Mönstrade ombord som gast på Galatea för ett par veckor och gjorde det sedan varje sommar fram till året 2005. Ombord inmundigades alltid ankardrinken, en dry martini. Antalet oliver berodde på hur dagens seglats varit. Detta kallades för ”olivreglementet” en oliv fick man om seglatsen varit dålig. Tre oliver ingick om seglatsen varit solig och skön. Vid det vackert dukade middagsbordet sjöng vi snapsvisor och varje dag hade kaptenen rimmat en snapsvisa om dagens händelser ombord. De många och långa diskussionerna som följde middagarna kunde pågå i timmar och handlade om allt mellan himmel och jord. Skärgården och naturens spektakel var en outsinlig inspiration för Dorthy. Mycket pedagogiskt och väl fostrade hon gastarna att lära sig se dessa naturfenomen, men också känna igen vilken av våra konstnärer skulle ha just målat en tavla på det i den andan.
Den vackra mahognybåten med en kvinnlig kapten väckte mycket uppseende i hamnarna. I en hamn i svenska skärgården i slutet av 1990-talet, lade sig en tysk båt sida till Galatea p.g.a. dåligt väder. Den tyska kaptenen blev så häpen över den kvinnliga kaptenen som pratade flytande tyska, att han utnämnde henne omedelbart till ”Frau Amiral”.

Maria Ekman-Kolari