Aschan, Lars

f. 26.12.1926
d. 11.8.2017

Hans liv kunde ha ändats innan det knappt hade börjat, då han som liten gosse hade gömt sig bakom gardinen i hemmet vid Bangatan i Helsingfors och föll ut genom det öppna fönstret i femte våningen. Eller då han som blott 17-årig rekryt på hjälpkanonbåten Aunus under ett ryskt flyganfall i östra Finska viken föll över bord och såg sitt fartyg försvinna i ett rökmoln mot horisonten. Det första fallet dämpades av ett fönsterbleck och av plåttaket över en källartrappa – men han beklagade sig för sin mamma att ”det stackars huvudet for väl nog illa, och en del inälvor med”. I det andra haveriet höll ett korkbälte honom flytande tills en finländsk patrullbåt hann komma till undsättning.

Lars Erik Gustaf Aschan, som var född den 26 december 1926, avled den 11 augusti 2017. Han förunnades ett långt liv, fyllt av verksamhet och engagemang för sin familj, för släktgården Gullö utanför Ekenäs, för sitt samhälle.
Som den mellersta av tre bröder föll det på Lasses lott att bära vidare Gullö gårds månghundraåriga traditioner. Det var nog kanske mera faderns vilja än hans eget val. Rektor Erik Bargum i Nya svenska läroverket såg hans håg och talang. När Lasse sade att han skulle bli lantbrukare, invände rektorn att ”du ska bli konstnär”. Och det var vad Lasse innerst var: en jordbrukare med konstnärssjäl. Måleriet blev hans andes uttrycksmedel. Lika gärna hanterade han gitarren och drömde sig bort i visornas öppna landskap.

Efter att Lasse hade blivit hemförlovad från den marina krigstjänsten vidtog förberedelserna för det kommande livsvärvet. Han skrevs in vid Högre svenska lantbruksläroverket i Åbo därifrån han dimitterades som agrolog 1946. Utbildningen kompletterades med praktik i Sverige och Danmark då han förkovrade sig i bl.a. husdjursskötsel och fruktodling. I synnerhet vistelsen vid Beder Gartnerskole i Jylland lämnade bestående minnen av glad kamratgemenskap som han gärna berättade om.

Innan han fick börja omsätta sina kunskaper i praktiken måste han ännu fullgöra sin värnplikt – till Aunus hade han rekryterats som lantvärnsman. Som beväring 1947–48 fick han kommendering till försvarsministeriet som stafett åt försvarsministern Yrjö Kallinens adjutant, överste O.R. Bäckman. Det var ett uppdrag som tilltalade den unga stafetten. Varje dag bjöd på något nytt och intressant. Till arbetsuppgifterna hörde att fördela posten, att se till att det rådde en strikt militärisk ordning på överstens skrivbord, men också att föra ut julblommor runtom i huvudstaden, att hämta drycker till ministerns bjudningar på Smolna och fungera som rockvaktmästare på middagar hemma hos ministern. En extra bonus var förstås att han kunde tillbringa sina kvällspermissioner hemma vid Bangatan.

År 1950 började Lars Aschan bebruka Gullö, först som arrendator och efter några år som släktgårdens huvudägare. Det blev en tid med stora omvälvningar. Mjölkkorna avyttrades, produktionen inriktades på olika specialnischer vid sidan av det traditionella åkerbruket. Antalet anställda decimerades till ett minimum; den stora gården på närmare 1000 hektar sköttes i huvudsak av husbonden och hans hustru Jill – de gifte sig 1957 – med vanligen bara en person som hjälp i jordbruket och en i skogsarbetet. Skogen var Lasses speciella skötebarn. Att gå i hans sällskap i Gullös vidsträckta skogsmarker var som att vandra i en naturens uppslagsbok. Han berättade ivrigt om träets potential som råvara, om de olika trädslagen och man hörde nästan att han kallade de kära ekarna vid namn.

Gullös husbonde var mer eller mindre predestinerad för offentliga värv. Lars Aschan hade förtroendeposter i den lokala andelskassan/andelsbanken och i Svenska folkpartiet, i skogs- och lantbruksorganisationer som Västra Nylands privata skogsrevirs styrelse, Helsingfors distriktsskogsnämnd, Metsäliittos representantskap, Svenska lantbruksproducenternas centralförbunds fullmäktige, Nylands svenska producentförbunds styrelse, den lokala NSP-avdelningen. År 1957 invaldes han första gången i kommunalfullmäktige i Ekenäs landskommun – också där var han en länk i en familjetradition: farfar Per-Ivar var under ofärdsåren på 1890-talet ordförande för kommunalstämman och blev landsförvisad för en tid av Bobrikoff ”för ohörsamhet mot överheten”. Lasse kunde också uppfattas vara radikal i sitt samhällsengagemang, när han ivrade för landsbygdens hjärtefrågor och inte minst för skärgårdens bevarande. Nationalparkstanken hade i honom en entusiastisk förespråkare. Åren 1973–76 fungerade Lars Aschan som den sista ordföranden för fullmäktige i landskommunen, som från den 1 januari 1977 upphörde som självständig kommun när den fusionerades med staden.

När dottern Lena – yngst av tre syskon – övertog ansvaret för Gullö gård, kunde Lasse glädja sig åt att många av de idéer som han haft ifråga om turistnäringen på landsbygden nu förverkligas. Hans sista tid fördunklades av en minnessjukdom som dock inte förmådde fördystra hans glada sinne och goda humör.

OLLE SPRING